Aftonbladet – 22 maj 1856, sida 3

verket, rufvade vred öfver ett nytt förslag, och dEntragues, med blodet kokande af raseri, beslöt i sitt sinne att vid första tillfälle kasta den nedrige la Ramde på dörren, denne gemene yngling, hvars ansigte vågade påminna om Carl IX, ja, hvad som var ännu värre, hvilket till och med hade ett visst slägttycke med hans egen familj. Under det att alla dessa olika tankar och sinnesrörelser ännu några minuter fängslade hela sällskapet, smög sig la Ram6e tillbaka till sin förra plats bakom träden, för att der, osedd af alla, fortfara med sitt spioneri. Men liksom om denne onde andes försvinnande hastigt återgifvit Henriette lifvet, begynte hon ånyo sina gnistrande anfall. Djerfvare, ty faran var större, utvecklade hon nu sitt snilles ovanliga makt, med en tjusningskraft så infernalisk och en elakhet så sprittande qvick, att konungen, eldfängd som fyra fAscognare, alldeles förbländades deraf. Marie ouchets dotter såg det intryck hon gjorde på monarken, och hennes infall blefvo ännu mera blixtrande, hennes mod ännu okufligare. Slutligen kunde Henrik ej längre göra motstånd ; berusad af hennes glödande blickar, började han återgifva hugg för hugg, epiramm för epigramm, qvickhet för qviokhet åt denna siren, som alltid parerade, ofta segrade och aldrig besegrades. Hon liknade nästan dessa sluga generaler, hvilka, säkra på sin triumf efter en timmas strid, göra redo reserven för att helt och hållet tillskansa sig po-; sitionen och bortjaga fienden. I början hade Gabriella såsom de andre skrattat åt detta snillrika samtal och förhöjt det med ett och annat blygsamt ord, men , snart förvandlades det till en duell emellan ! konungen och Henriette, och liksom alla dessa jufva och allvarliga själar, hvilka förskräc: sas af bullret, förstummades hon hastigt,