Aftonbladet – 22 maj 1856, sida 3

giort honom frisk... De värdige bröderne trodde sjelfva icke att han skulle undgå döden, ty såret lärer hafva varit förfärligt, eller hur, bror Robert ? Ja, sire, han hade ett ohyggligt knifstygn midt i bröstet,, sade munken kallt och kastade en lång blick omkring sig, utan att låtsa märka Henriettes blekhet, moderns rodnad, eller den konvulsiviska darrning, som skakade trädet, bakom hvilket la Ramåe stod. Se här hafva vi de begge ynglingarne! utropade konungen muntert. Dömen sjelfve, mina damer, om ej den, om hvilken jag nyss talade, eger en skönhet, värd att uppväcka mången qvinnas svartsjuka. Jag är riktigt nyfiken att se denne Adonis, inföll Marie Touchet. Och jag att beundra denne utomordentlige Phoenix, skämtade Henriette. Men hastigt släppte Marie Touchet glatet, hvilket hon förde till sina läppar, och Henriette, som böjt sig framåt för att se ännu bättre, reste sig häftigt upp, liksom vid åsynen af en förskräcklig fara. Ett genomträngande skri framträngde ur den unga flickans bröst, och hennes fina fingrar omfattade krampaktigt bordet, emot hvilket hon stödde sg för att ej falla till marken. Patienten och sjukvaktaren, åtföljde af en tjenande broder, hade emellertid inträdt uti bersåen. Esperance gick först; med en djup bugning helsade han den höge monarken, och när han åter höjde hufvudet, mötte hans öga Henriettes förvridna anletsdrag. Äfven Espårance bleknade; han lutade sig öfverraskad emot Pontis, och det var liksom om en osynlig hand fastkedjat honom vid jorden. Den unga flickans skri hade med ett doft rytande besvarats bakom träden. Också la Ramåe hade igenkänt Esperance, och han slukade honom med en blick, som påminde