Aftonbladet – 22 maj 1856, sida 2

som dessa damers härvaro fullkomligt jäfvar vissa ligistiska rykten, hvilka alltid sammanbindas med namnen d Entragues och Touchet. Nu var det föräldrarnes tur att rodna. Ack, sire,! stammade dEntragues, det är väl ej möjligt att ers majestät ett enda ögonblick kunnat betvifla vår uppriktiga och vördnadsfulla tillgifvenhet? ; Ah, afbröt konungen ironiskt, hvem kan svara för sig sjelf under inbördes krig? Sire,inföll Marie Touchet högtidligt, den katolske konungen är hvarje god fransmans konung, och vi hafva i dag tillryggalagt fyra lieues till häst för att få den nåden att hembära ers majestät vår hyllning. Bravo,! utropade Henrik glädtigt, jag tycker om det der svaret, det är öppet!... I går dugde jag endast till att kasta åt spaniorerna, i dag: :lefve konungen!... Ventresaint-gris! ni har rätt, min fru, och om min afsvärjelseed endast förskaffat mig nöjet att blifva känd och helsad af så sköna damer, så kan jag redan lyckönska mig!... I går är ej mera i dag!... Och låtom oss derföre begrafva det förflutna, så att det aldrig mera må uppstå och visa sig för mina tillgifna undersåtarinnor ! pLefve Henrik IV)! utropade dEntragues. Med ett ord eröfrar ers majestät allas hjer tan! sade Marie Touchet med ett leende, som skulle hafva uppväckt Carl IX:s svartsjuka och som nu uppväckte Henriettes afund. Men, min fröken, ni säger ingenting, inföll Henrik. Jag tänker så mycket mera, siren, svarade den unga flickan med en blick, bredvid hvilken moderns endast var ett irrbloss. Konungen, som berusades af alla dessa utsökta artigheter, tackade Henriette med ett ögonkast, vältaligare än hans bugning.