Aftonbladet – 21 maj 1856, sida 3

Vill ni verkligen beröfva honom den glädjen att få tjena sin konung? Ni är ett ädelt hjerta, Gabriella ! utbrast Henrik och tryckte varmt den unga flickans händer. Jag är ej nämdgirig, och jag förlåter er far så mycket hellre som er man är alltför löjlig för att uppväcka min svartsjuka; men jag vill att ban skall tacka er för sin förlåtelse, jag vill med ett ord att den skall gagna oss... Låt honom derför, tills jag ger er nya order, tro att han fallit i min fullkomliga onåd... Ni har ingen aning om huru grymt jag en stun:i känt mig förolämpadl Ni skulle också vara mycket ädel, sirex, tillade den unga qvinnan och kastade på monarken en bönfallande blick, om ni ej gjorde min stackars man något ondt... fortfar att hålla honom safläigsnad ifrån mig, men låt ingenting fattas honom... Ni lofvar ju det, sire 2 Men det är ej jag, som aflägsnat honom ! utropade konungen, jag trodde tvärtom at ni sjelf spelt honom detta lilla spratt. Verkligen!... Men min G .d hvar kan han då vara ?... Jag är helt och hållet oskyldig till hans försvinnande. I detta ögonblick afbröts de begge älskan des samtal af brodern Robert, hvilken, sedan han först bugat sig för några personer, som stodo under den täckta klostergången, långsamt närmade sig konungen. Huru ledsamt! utropade konungen då han varsebl. f talaren, a!t nödgas resa sin väg fa, när man är hungrig och när man kunde få äta middag tillsammans med så goda vänler Den högvördige priorn har låtit anrätta en måltid för ers Majestät, svarade brodern Robert, men jag vet ej om jag gjort rätt uti att låt: servera den under träden vid källan ?