Aftonbladet – 21 maj 1856, sida 3

upplösa Gabriellas förening med en liten obetydlig adelsman. Jag tycker att sakerna aldrig kunna stå bättre än de nu göra. Men betänk, att en man är en man, det vill säga en fara för den qvinna, som ej älskar honom., Det är möjligt när han är närvarande, men ej när han är frånvarande., Han kan ju alltid komma tillbaka. Det tror jag ej att han gör, sire. Hvarför inte ? Derföre att den olycklige vet att ban skulle vara förlorad i samma ögonblick, som han visade sig för ers majestät. Det vill säga att han gömmer sig! utrofade konungen med äkta gascognisk glädtiget. Hvar?... ack, låt mig veta hvar? För att öfverlemna honom åt ers majestäts yrede, deklamerade munken med komiskt allvar. Det der var en tyrannisk fråga, sirel... Jag har lofvat att rädda det arma offret, och jag skall göra det om det också skall kosta mig mitt hufvud. Under det att brodern Robert med majestätisk värdighet yttrade dessa ord, skakade ban en stor nyckelknippa, som hängde vid hans gördel. Ni är alltid densamme, broder Robert! mumlade konungen, på en gång leende och allvarligt. Ack, det är sannt, afbröt munken, jag har alldeles glömt bort att för ers majestät anmäla grefven af Auvergne, hvilken i sällskap med några damer anhåller om den pnåden, att få uppvakta ers majestät Grefven af Auvergne Hvad vill han ?, frågade konungen förvånad. Det skall han säkert sjelf hafva den äran att säga ers majestät, ty jag ser han kommer der borta med sitt sällskap.