Aftonbladet – 20 maj 1856, sida 2

Jstgötha Correspondenten blifvit underrattad lerom, och att, om Aftonbladet, dess hufvudredaktör eller någon af dess öfrige redaktörer ati de frågavarande handlingarne åberopas, sådant skett helt och hållet redaktionen oveande, och utan någon dertill gifven tillåtelse eller anledning. — De röster, som här och der höja sig nom Europas fria press att föra de bedragna folkens talan, ha redan vid första underrättelsen om beskaffenheten af den fred, som den 30 Mars afslöts i Paris, uttalat den åsigt, att ngen af Europas stora frågor blifvit afgjord aller någon trygghet för framtiden vunnen zenom denna fred. Redan nu vill det dock synas, som skulle äfven kabinetterna känna och inse detta. Flera ganska besynnerliga liplomatiska kombinationer antyda, med hvil-: ken oro och ängslan de söka betrygga sigl: mot en storm, af hvilken de påtagligen synas hafva förkänningar. Under inflytandet af sina nörka aningar tyckas vederbörande regeringar I emellertid allt mer intrassla ställningen, så att det snart nog torde blifva lika svårt för dem sjelfva och deras diplomater, som för den oinvigde, utt säga, huru staterna nu äro eller vid en inbrytande kris skola finnas grupperade. Till en början har det mellan Frankrike, England och Österrike afslutade särskilta ga-1 rantifördraget af den 15 April öfverallt väckt len största öfverraskning. Man påstår till och ned, att saken blifvit så hemligt bedrifven, att hvarken ryska eller preussiska kabinetterna lerom på förhand haft någon aning, och det säges i sammanhang härmed, att dessa tvenne makter redan begärt eller ärna begära förklaringar i London och Paris. Vi lemna derhän huru härmed rätteligen kan förhålla sig, nen anmärka emellertid, att Times tror sig veta, att den till Petersburg afsände general Edgard Ney dit medförer ett egenhändigt bref från kejsar Napoleon som inför czaren utförligt redogör för de motiver, som föranledt afslutandet af fördraget af den 15 April, och att andra tidningar förmäla, det äfven England afsändt likartade förklaringar. Hittills har ej blifvit omförmäldt, huruvida franska och engelska regeringarne äfven ärna gifva Preussen några förklaringar; men den makt, som under alla dessa diplomatiska kombinationer intager den mest besynnerliga ställning, är tvifvelsutan Österrike. A ena sidan finner man det i hemlighet med Frankrike och England underteckna traktaten af den 15 April, som synes antyda, att ännu något misstroende finnes qvar mot Ryssland och något litet äfven mot Preussen i afseende på den orientaliska frågan; och samtidigt vidtager det i Tyskland åtskilliga mått och steg, som synas ha sin grund i bristande förtroende till England och äfven något litet till Frankrike, i hvad som rörer italienska frågan. När allt kommer omkring, synes således Österrike hysa misstro mot alla, och på samma gång knyta hemliga förbindelser med alla, undantagandes likväl Ryssland, mot hvilket det, att döma åtminstone af det yttre skenet, synes till följd af de senaste händelserna för närvarande stå i särdeles spändt förhållande. I afseende på de österrikiska åtgärder i Tyskland, på hvilka vi hänsyftat, berättar man, att den åsigt skall vara ganska allmänt gängse i diplomatiska kretsar, att österrikaren furst Windischgrätz besök i Berlin, såsom äfven vår Berlinerkorrespondent redan tidigare upplyst, haft för ändamäl att med Preussen afsluta ett nära förbund i afsigt att förmå Tyskland ingå på en förändring af en bland wienerkongressens stipulationer. Enligt dessa stipulationer har den mellan tyska förbundets stater bestående solidaritet i försvaret af staternas respektive områden endast afseende på de egentligen tyska provinserna; Österrike skulle nu vilja utsträcka fördelen af denna bestämmelse till sina ungerska, galiziska och slaviska besittningar, samt isynnerhet till sina italienska provinser, hvilka det anser mest hotade. Preussen skall dock, säger man, hittills ha visat sig föga benäget efterkomma denna önskan. Äfven de mest konservative i Preussen sägas uttala sig emot ett närmande, tillvägabragt på dessa vilkor, ty det skulle pålägga Preussen ganska tunga förpliktelser utan någon verklig godtgörelse. De anse landet ha skördat stora fördelar af sin neutrala hållning under det orientaliska kriget och önska se samma politik allt framgent vidhållen. De mindre tyska stater, som vanligen sluta ig till Preussen, sägas mycket benägna att dela denna åsigt. Såsom en antydan om den åsigt franska styrelsen vill göra gängse i afseende på fördraget af den 15 April, torde vi slutligen böra omförmäla, att det halfofficiella bladet Constitutionnel uti en af sina i form af bref från Wien affattade artiklar låter förstå att detta fördrag utgör slutstenen i den numera ständiga alliansen mellan Österrike och Frankrike. Fördraget utgör, säger artikelförfattaren, ett tillägg, eller rättare ett fullständigande af de förpliktelser till vestmakterna, som Österrike iklädt sig genom sitt memorandum af den 14 November förlidet år, samt öppnar för framtiden ett stort svalg mellan det Österrike, som undertecknat heliga alliansen, och det Österrike, som undertecknat fördraget af den 2 December. Den i fördraget af den 15 April faststälda gemensamma garantien hade dock ej kunnat i fredstraktaten upptagas, utan hade man, i det lofliga ändamålet att under förhandlingarne i Paris undvika allt, som kunde reta Rysslands egenkärlek, då de allierade ej kunde misskänna dess försonlighet och moderation, öfverenskommit att i ett särskilt fördrag upptaga denna för fredsverkets fullbordande oundgängliga garanti. För att göra förbundet fast och oupplösligt, böra de franska och österrikiska regeringarne dagligen sträfva derhän, att befästa sig genom solidaritet i sina materiella intressen. För detta ändamål måste deras politik sträfva till samma konservativa och fredliga mål, icke blott i orienten, utan äfven vid Pos och Tiberns stränder utveckla sig till en