Aftonbladet – 19 maj 1856, sida 2

vi icke sakna skäl för det påståendet, att han framställer en både i dramatiskt och musikaliskt hänseende ännu mera helgjuten och na: tursann bild af den senare än af den förre. Att fröken Westerstrand, med all sin koloraturfärdighet, som alltid vinner erkännande, icke var fullt vuxen den svåra uppgiften att vid Anders sida uppbära Leonoras roll, bör icke förundra. Likväl bör erkännag, att hon de båda senare gångerna lyckades bättre, än den första, då någon tillfällig indisposition måtte hafva besvärat henne. De båda banditerna framstäldes med mycken liflighet både i spel och sång af hrr Walin och Lundbergh, och ehuru någon ojemnhet stundom röjdes i den senares sång, utförde de sina duetter i andra akten, särdeles den första, på ett sätt som förtjenat ett mindre tveksamt erkännande å allmänhetens sida; än som vanligen blef dem till del; Hr Uddman uppbar sin roll såsom Bassi med förtjenst, och i balletten utmärkte sig företrädesvis fru Sundberg. Både såsom Lyonel och Stradella har hr Ander varit känd och värderad af Stockholms publik allt sedan i. fjol. I afton uppträder han för första gången härstädes i Domzettis Lucie såsom Edgar; der man således blir i tillfälle att lära kännå hönom från en ny sida och uti en roll, som ryktet från utlandet velat angifva såsom hans bästa. Den svenska musikaliska litteraturen har nyligen blifvit riktad med tvenne häften nya sånger vid piano af vår utmärkta tonsättare hr A. F. Lindblad, som denna gång valt några visor af Thekla Knös för sin musikaliska behandling. Det första häftet innehåller Strykningsvisa och Den flitiga handen, det andra häftet Barfotad, Den bortgångna och Systern, alla utmärkande sig genom de förtjenster, som äro denne kompositör egna.