Aftonbladet – 17 maj 1856, sida 3

mer omkring, antagit den till försvar för sin egen! konstitution, sin regering och sin så allmänt och så rättvist vördade suverän? De ordalag, som bestämma hvad som utgör anfall emot Belgiens suverän) och regering, äro alldeles desamma som de, hvilka : bestämma hvad som utgör anfall mot främmande regeringar. Må man icke säga, att då främmande furstar och regeringar på detta sätt ställas i bredd med belgiska regeringen och Belgiens regent, Belgien utom sina gränsor uppmuntrar anfall, som icke förete sig hos oss. Och dock vet man att a blifvit riktade mot våra liberala institutioner och mot den furste, som blifvit satt i spetsen för dem Jag sade att a anklag r, hvilkas öfverdrift ökt så kort som möjligt ådagalägga, borde tillskrifvas en ofullständig kännedom om personer och förhållanden i vårt land. Jag fattar ganska väl denna ofullständiga kännedom hos en utländsk diplomat, om bedragit sig eller måhända blir bedragen, jag fattar den så mycket mer, som det är smärtsamt att nödgas säga, att man i Belgien ingenting gör för att, då så allvarsamma faror hota, göra landet kändt inom de främmande stater, som tro sig ha anledning att klaga; men jag bedrager mig då jag säger att man ingenting gör, ty man går än längre; man framställer vårt land såsom en nation, som lemnar sina medborgare utan något skydd mot en ursinnig press; ja man anfaller till och med den belgiska pressen, man framställer såsom en tanke som lifvar hela den belgiska pressen dessa anfall, hvilka härflyta från några få tidningar, som man icke vågar nämna, men som man bättre än någon annan bör känna, och man anförer till stöd för dessa anklagelser ett vittnesbörd, som är falskt. Ty det är i sjelfva verket, mina herrar, ett falskt vittnesbörd, att, sedan man anfört några uttryck lånade från tidningar, så obetydliga att man icke ens vågar nämna deras namn, säga till utlandet, att sådant är detspråk som föres af tjugo tidningar i Belgien. Jag frågar derföre regeringen —och detta är den första af de frågor som jag, i betraktande af den för närvarande rådande sinnesstämningen, anser såsom min plikt att ställa till henne, — jag frågar regeringen, om hon vidtagit något steg för att, vare sig till franska regeringen eller till de i pariserkonferensen representerade regeringarne, frambära Belgiens reklamationer mot de anklagelser, för hvilka det varit föremål, och hvilka jag påpekat och resumerat. En annan anklagelse. Man har förebrått oss att icke uppfylla våra internationella plikter; man har förklarat oss oförmögna att göra hvad dessa plikter ålägga oss, så länge vi bibehålla de nu hos oss bestående institutionerna. Jag ber er tillåta mig att innan jag ingår i pröfning af denna anklagelse, erinra huru Belgien, sedan det blef ett sjelfständigt rike, ådagalagt sin aktning för uppfyllandet af hvad som ålegat det såsom internationel plikt. Vid tre särskilta tidpunkter sedan 1830 har Belgien, som man påstår icke inse sina plikter mot Europa, likväl gjort det vigtiga offer, offer, som sårat mer än ett hjerta, och Europa bör hålla det räkning derför, och det skall säkerligen göra det då förhållandena blifva bättre kända. År 1830 debuterade vi på oberoendets bana, vi voro ännu unga, vi hade all ungdomens värme och all en segrande revolutions entusiasm. Man påminde oss vid denna tidpunkt om våra internationella plikter: man begärde, i Europas namn, att viicke skulle utsträcka följderna af vår revolution utöfver ganska inskränkta gränsor. Nå väll Då man i europeiskt intresse begärde detta såsom underpant för den sjelfständighet vi eröfrat, afstodo vi från frestelsen att föra vår segrande revolutionsfana ända till Scheldes stränder och till Moerdyck! Är 1839 begärde man vidare i Europas namn, uppoffrandet af 400,000 af våra bröder, som kraftigt understödt oss vid eröfringen af vår sjelfständighet och vid vårt områdes frigörande. Vi samtyckte dertill. — Och skall jag väl slutligen erinra om Belgiens hållning 1848 och den tjenst denna hållning gjorde Europa i det den försäkrade lugnet vid våra gränsor? Starka genom den konstitution, som man för närvarande betraktar med afvoghet och kanske med hat, starka genom våra institutioner, voro vi — och jag påminner derom med stolthet, ty man har rätt att vara stolt då man försvarar sig — vi voro den damm, som hejdade revolutionens flod, och de europeiska regeringarne, så stora regeringar de än voro, torde icke ha varit alldeles säkra på att bibehålla lugnet om de varit lemnade åt sina egna krafter. Detta allt har Belgien gjort, då man af detsamma fordrade uppfyllandet af dess internationella plikter. Och hvad begär man väl för närvarande? Är denna förgångna tid icke en borgen för framtiden, för hvad det framdeles har tör afsigt att göra? Vill man hafva någonting annat, vill man hafva ett annat Belgien än det hvars konstitution man kände, då alla Europas makter erkände dess oberoende och dess neutralitet ? Man har i det dokument, hvarom här är fråga, talat om nödiga reformer, oundgängliga för de europeiska staternas trygghet och lugn, reformer dem regeringen äfven med stöd af den stora majoriteten inom landet, ej skulle kunna hos oss genomföra. Hvilka äro dessa reformer? De äro, vi måste åtminstone antaga det, reformer i konstitutionen, ty för vanliga lagreformer är den legislativa majoriteten tillräcklig. I betraktande af dessa ord, anser jag mig berättigad att af regeringen begära ett bestämdt svar på denna fråga: Har franska regeringen, eller någon annan regering, som deltagit i pariserkongressen och i sessionen den 8 April, af belgiska regeringen begärt, det hon måtte i vår konstitntion införa någon som helst förändring, och om en sådan begäran en dag ställdes till kabinettet — jag ber att man redan nu svarar mig derpå — är det bennes afsigt att en sådan begäran efterkomma? Dessa äro de trenne frågor som jag, för attlugna och rättfärdiga landet, ansett mig böra till regeringen framställa., (Bifallstecken.) Härefter tog utrikesministern, hr Vilain XII, under allmän tystnad till ordet och yttrade: Mine herrar, jag skall hafva äran i ganska få ord svara på de tre frågor, som den hedervärda hr Orts gjort mig. Han hor först frågat om kabinettet till den franska eller någon annan vid pariserkongressen representerad regering meddelat något svar sedan protokollet af d. 8 April blef kändt. Då jag läste detta protokoll i tidningarne, ansåg jag för min pligt att, oaktadt ganska sorgliga sysseisättningar som togo mig i anspråk, för den händelse att franska regeringen eller någon annan vid kongressen representerad regering meddelade kabinettet i Brässel fredsfördraget jemte protokollerna, affatta utkastet till ett eventuellt genmäle, som kunde tillställas alla i kongressen deltagande regeringar. Detta svar är afslutadt sedan fyra dagar, det ligger i beredskap och vore det mig tillåtet att här uppläsa det, så skulle kamrarne kanske deruti återfinna en del af de betraktelser, som den hedervärda hr Orts just nu gjort gällande i vår församling. (Ganska bra! ganska bra!) A det fullkomligt afslutade och, som jag upprepar, sedan fyra dagar färdigliggande dokumentet fattas ingenting annat än min underskrift. Min afsigt var att tillägga densamma först dagen efter sedan en af de vid pariserkongressen representerade makterna hade funnit sig förpliktad att officielt meddela fredstraktaten jemte protokollerna. För det andra önskar den hedervärda hr Orts få veta om någon af de vid pariserkongressen representerade regeringarne har af belgiska regeringen fordrat att den skulle föreslå en förändring af författningen? en hederev vet Pe UM Mr sm PE