Aftonbladet – 16 maj 1856, sida 3

an att jag känner vägar, som ingen annan menniska har reda påb Jag fruktar verkligen att ni ej kan komma härifrån, afbröt brodern Robert lugnt. Konungens tjensteandar hafva långa armar och deras hårdhet är allmänt bekant. Men det är afskyvärdt! Det är nedrigt! Hvad skall jag göra? Det är minsann ej godt att säga... Jag vet i sanning ej huru jag sjelf skulle bära mig åt, om jag vore i ert ställe l Om jag skulle bedja den vördade priorn gömma mig här? ... Ett kloster är en tillflyktsort . . . Idn är god... men yppa ingenting... jag fruktar att det finnes spioner inom dessa heliga murar ... Ö min allsmäktige skapare, en sådan olycka! ... ut rast Nicolas, uästan vansipnig af förskräckelse. Göm mig!... Jag besvär er, vid er-själs eviga salighet, göm migl!:..! Må eke, efter ni så vill! svarade brodarn Robert, gifvande den lilla mannen ett tecken! att påskynda sina steg. Anlände ti:l en mörk gång, belägen baköm kapellet, nedstego de begge vandrarne hastig några trappsteg; och munken öppnade slutligen dörren till en cell, uti hvilken ingen enda dagstråle inträngde. I Min Gud, hvad här är svart mumlade puckelryggingen och hackade tänderna af fasa. Svart, men säkert! afbröt broder Robert! och sköt in den lilla mannen. Var lugn och stilla; jag lofvar att sjelf bära mat till er ända tills all fara är förbi.x j Ni är en engel ! stammade missfostret. Brodern Robert log; det var ett eget leende som krusade hans läppar, men han svarade ej, utan stängde endast dörren i tre dubbla låg och återvände derefter till kapellet, N