Aftonbladet – 16 maj 1856, sida 3

nande välgångsönskningar för den vmvände monarken grymt gäckade de spanska soldaterna och de ligistiska borgrarne, hvilka, med vreden i hjertat och hotet på läpparne, från murarne betraktade dem. Då ifvern att bevista ceremonien var så stark hos Paris invånare, kan man lätt föreställa sig huru stor den skulle vara på denna fria landsträcka, hvilken utbredde sig ifrån Saint-Germain och Pontois till abbotstiftet Dagobert. — Öfverallt dit blicken flög mötte den endast högtidsklädda män och qvinnor, hvilka, medförande sina barn på åsnor eller i korgvagnar, gladt öfvergåfvo sina gårdar och byar för att på olika vägar alla samlas på ett ställe. Aldrig hade denna trakt framstält en lifligare tafla och aldrig hade solen lyst herrligare än den dagen öfver konungens gäster. Ända sedan klockan sex på morgonen hade, hos familjen dEntragues i Ormesson, praktfullt sadlade hästar med otålighet stampat på den stora slottsgården, -och de ädla djuren syntes nästan med föråkt betrakta en :annän springare, hvilken, dammig och svettig, nyss fått plats ibland: dem. Rikt klädda pager och bejenter gingo om hvarandra för att noga efterse att ingenting fattades, och man väntade endast på den med sina trenne kammarjungfrur ännu instängda slottsfrun, som vredgad stred emot sina fyratiofem år, Herr dEntragues, strålande som en meteor, var den förste som lemnade sina rum för att kasta en kännareblick öfver betjening; hästar och ekipager, och det sjelfbelåtna leende som lervid krusade hans läppar, utvisade tydligt huru säker han var på den allmänna beunIran, hans utomordentliga lyx skulle väcka Saint-Denis. Så snart den värde ädlingen sfvertygat sig att allt var i den fullkomligaste ordning, skyndade han genast till trädgårdspaviljongen för att. efterse om dottern