Aftonbladet – 16 maj 1856, sida 2

— -!.—-:.-—. n---—— ——-—rrnhNh cm ———V VAL Markis dEstrbes gaf handen åt sin dotter, hans panna var molnhöljd, och draget kring hans mun allvarligt; man läste på jo ansigte spåren efter denna förfärliga strid, ur hvilken han utgått som segrare. Gabriella var blek, hennes ögon blixtrade af vrede och förtviflan, men hennes hållning var lugn, nästan stolt. Hoppades den arma flickan på en oväntad hjelp, ett himlens under, eller var det endast närvaron af denna vän, hvilken hon sjelf ditkallat, som ingaf henne detta öfvernaturliga mod? Nu uppnådde tåget den af vilda törnbuskar ech murgrön beskuggade källan. Esperance steg upp, han ville riktigt betrakta detta olyckliga offer för en obeveklig fars jernhbårda vilja; men knappt hade deras blickar mötts, förrän uttrycket i deras anletsdrag förändrades och öfverraskningen för några sekunder hejdade den förtviflade brudens steg. Aldrig hade Gabriella tänkt sig denna ädla skönhet, detta rörande behag, denna majestätiska värdighet, och detta gjälfulla leende, som nu för första gången visade sig för henne! Och Espårance! ... Aldrig hade hans mest poetiska drömmar eller hans skönaste luftslott framtrollat en bild jemförlig med den, som verkligheten nu framstälde för honom! Var denna hänförande varelse ej ett foster af hans inbillning? ... Hade den gudomlige skaparen verkligen nedlagt alla dessa utonmiordentlida behag på en af jordens döttrar? ... Var det ej en qvinlig engel, hvilken flytt från sitt rätta hemland endast för att genom sin åsyn lyckliggöra menniskorna, och som snart skulle återvända till sina himmelska systrar? ... Förbländad och berusad gjorde Espårance en rörelse; han ville närma sig denna herrliga uppenbarelse, men Gabriellas blick fastkedjade honom på samma punkt, och det stumma farväln, som nyss lästs uti de