Aftonbladet – 16 maj 1856, sida 2

SR OvRSSSSE böner eller min förtviflan hafva förmått att besegra hans hårdhet, och jag skulle redan vara död om jag ej fått förklara mitt uppförande för honom, som emottagit mina eder!... Tack för er ädelmodiga bjelp!... tacka äfven herr de Pontis, som gjort sig ett så onyttigt besvär! ... Numera har jag endast en önskan, en bön... vill ni uppfylla den?... Den är så obetydlig... öfvergif mig ej uti denna kyrka, der Gud sjelf synes öfvergifva mig... Må jag åtminstone veta att jag eger vid min sida en vän, hvars medlidande lindrar min smärta ... Jag har ännu ej sett edra anletsdrag, och jag vill lära känna dem, för att i mina tankar kunna se den, som på jorden visat mig den största vänskapen! ... Uppehåll er uti trädgården när jag går igenom den, sitt på den lilla mossbänken vid . källan, och när våra ögon mötas, skall min tårdränkta blick säga er den gränslösa tillgifvenhet jag känner för främlingen, hvilken ej tvekade att räcka mig en hjelpsam hand! Brefvet var ej undertecknadt, men inuti paketet låg ett armband, på hvars lås var skrifvet med små äkta perlor namnet Gabriella, Inte heller jag har sett hennes ansigte, mumlade Espårance, ack, hvarför skola vi just lära känna hvarandra på en så sorglig dag! Här slutades ynglingens dystra betraktelser, redan började Kklosterklockan att ljuda, liksom för att påminna honom om tiden och mötet, och med långsamma steg närmade han sig den lilla mossbänken vid källan, på hvilken han nedsjönk trött och drömmande. Knappt hade vattnets entoniga sorl insöft hans sorgsna tankar i en behaglig hvila, förrän röster ifrån nya byggnaden åter väckte dem. Porten öppnades, och med afmätt hög: tidlighet sågs ett tåg framskrida uti den breda alln; det var .bröllopsskaran, som åtföljde brudparet.