Aftonbladet – 16 maj 1856, sida 2

Ni misstager er om betydelsen af mina ord, afbröt Esperance stolt, ni fläckar er ära då ni gifter er med en qvinna som ej vill hafva er! Jaså. Det var en komisk ide!... inföll puckelryggingen kärft. Åh, det skulle jag ry mig oml... Ännu är väl ej den flicka född, som icke stretar emot när det är fråga om att blifva bortgift... Min första hustru var precist likadan, hennes föräldrar måste med våld tvinga henne att blifva fru de Liancourt; och ändå försäkrar jag att hon efter en månads äktenskap var så kär att ja gerna hade kunnat göra med henne hvad jag velat... ja hon hade med lycksalighet sprungit i elden om jag önskat det!... Gud vet hvad hon inte hade gjort för att följa mig . . . Kom, broder Robert, låtom oss gå till våra tillredelser ! Jag besvär er ännu en gång att betänka er! utropade Esperance förtviflad. Hvilka dödliga fiender kan ej detta giftermål förskaffa er!... Vi hafva lagarne, unge man ! inföll Nicolas patetiskt. — Lagarne kunna ej rädda er från verldens förakt Hvad säger ni, vanvettige yngling ! . . . utbrast herr de Liancourt och höjde sig på tåspetsarne för att ej synas alltför liten i sin vrede. Om ni icke vore sårad... om ni ej vore sjuk ... så... sål... Uppretad af missfostrets oförskämda hållning, var Espårance nära att gifva sin harm fria tyglar, och emottaga puckelryggingens lättsinniga utmaning, men brodern Robert skyndade emellan dem. pMin bror,, sade han och kastade en sträng blick på Darmeval, ni uppfattar ej herr Esperances visa ord; han är en alltför väl uppfostrad adelsman för att på något sätt vilja till