Aftonbladet – 14 maj 1856, sida 2

sande, så hvems är felet? ... Är det ej kammarjungfrun som har talat med dig ?... Är det ej hennes påhitt? ... År det icke troligtvis-hon som kommer?.... Min. Gud, Pontis, hvad du är för ett brushufvud! Se så der ja, nu har jag orätt igen! mumlade gardisten. Får!gålb De begge vännerna tillbragte dagen med att försöka Es; rances krafter ömsom i rummet och ömsom framför huset under de blomstrande pomeransträden, och deras experimenter lyckades förträffligt. Aldrig hade venetianskans son upplefvat en skönare. dag, aldrig hade foglarnes sång mera hänfört honom, än medan han satt på den hårda träbänken, lutande hufvudet mot det grofva trädet; En obeskriflig vällust genomilade ynglingens kropp; när den stärkande sömnen då och då tilltryckte hans matta ögonlock och när den vald vinden vänligt smekte hans bleka tinningar; då glömde han all den bittra erfarenhet han sedan någon tid gjort, för att endast minnas naturens skönhet och lifvets behag. Till och med hufvudvärken, denna konvalescenternas vanliga plåga, hade försvunnit, och när aftonen inbröt, vägrade han, oaktadt Pontis enträgna föreställning, att intaga sängen, utan utsträckte sig i stället på tvenne stolar framför det öppna fönstret, för att så mycket längre njuta af den uppfriskande sommarluften. Så snart mörkret fullkomligt utbredt sitt sorgflor öfver allting och man ej längröe kunde upptäcka hvarken byggnader, pårterrer eller träd, påtände Pontis sin lampa, omkring hvilken myggor och flugor snart i förtrolig endrägt surrade, och glad till mods började hat? ett muntert samtal med-sin vär. (Forts. följer.)