Aftonbladet – 14 maj 1856, sida 2

min vän och jag frukta verkligen atthan lagt ut någon snara ... Då skulle ni hafva sett, Jherr sperance, huru hon blef till sig; hela hennes lilla figur skälfde som ett asplöf. Ack, min GudY utbräst den vackra ungen, en sådan olycka! Det värsta af allt är likväl, att ni ej på hela dagen kan få tala med fröken sjelf, ty ser ni, forles far bevakar Henne till den grad strängt att hon ej kan taga ett enda steg, men så snart mörkret inbryter, omkring klockan nio eller half tio .:. Väntar hon dig igen? Nej visst inte, hon kommer hit! Huru!... Kammarjungfrun? .. Ja, det skulle bara fattas att hennes matmor komme sjelf. Jag kani alla fall ej ansvara för att så icke blir. Du är tokig! Klockan half tio, när det är fullkomligt mörkt, närmar sig någon vårt fönster, för att af edra egna läppar höra hvad ni har att säga . .. det är allt hvad jag vet... och nu hoppas jag att ni är nöjd med huru jag uträttat er kommision! Espårance sänkte hufvudet. Äro de ej tra älskvärda de der små englarne, hvilka besvära sig sjelfva för att ej besvära ossl tillade Pontis ironiskt. Jag finner det verkligen mycket älskvärdt och i synnerhet mycket förnuftigto, svarade Espårance kallt. Den unga flickan vet att jag är sårad samt att jag ej kan röra mig, och bon fruktar med skäl ätt uttrycka sin tacksamhet uti ett bref, hvilket möjligtvis skulle kunna uppsnappas af fientliga händer och uttydas på det skamligaste sätt... Men... utropade han hastigt, jag vet i sapning ej hvarför jag försvarar den blifvande fru de da Liancourt. . ! Kon behöfverdet ej . . : Hvem är det som gifvit dig detta möte? ... Är det hon?... Om dä finner hennes hitkomst opas