Östersit BERUTE MTRRHSESUSSRESRISUG SUR TRUE , SRESIG Met )stersjön. (1) — Åtskilliga rotehållare inom Elfsborgs län ha hos K. M:t i underdånighet ansökt att af de medel, som äro afsedda för statens jernvägsbyggnader, erhålla någon ersättning för de kostnader de måst vidkännas derigenom att soldaterna varit kommenderade till arbete å statens jernvägsanläggning mellan Göteborg och Skaraborgs län. Genom beslut, meddeladt den 27 sistl. Mars, har K. M:t förklarat sig icke kunna fästa afseende på denna ansökning. Denna sak sammanhänger med en fråga af allmännare intresse, som förut vid flera tillfällen varit å bane och som under närvarande omständigheter väl förtjenar att allvarsamt tagas i betraktande. Redan för tre å fyra årtionden sedan diskuterades, med anledning af arbetena å Göta kanal, lifligt inom pressen, huruvida de indelta soldaternas kommendering till annat än defensionsarbeten kunde anses rättvist och billigt så väl mot soldaterna sjelfva som emot deras rotehållare. I afseende på soldaten anmärkte man då med rätta, att då enskilt man frivilligt mot viss lega och årlig betalning åtager sig, att i egenskap af fosterlandets försvarare låta sig i nummer inskrifvas vid ett indelt regemente, så innefattar. å rotehållarens sida denna betalning, och å soldatens detta försvar, jemte de öfningar och förrättningar, som dermed stå i sammanhang, utan något vidare åtagande, hufvudvilkoren för den mellan dessa kontrahenter ingångna öfverenskommelse. Af soldatens kall, som icke innebär något slafviskt och förnedrande, synes icke följa någon samhällets eller den enskiltes rätt till hans aftvungna arbete i sådant, som icke hörer till försvarsväsendet. Sambhället tillåter hos oss soldaten att åtaga sig plikter såsom husfader och uppfostrare; dessa plikters utöfning måste upphöra, när staten påkallar honom för försvarsväsendet, men att i andra fall tycka honom från denna utöfning, innebär en motsägelse och orättvisa och synes strida mot den säkerhet samhället lofvar hvarje medborgare för fritt användande af sina krafter på lofligt sätt och så som han för aig sjelf finner ändamålsenligast. Det är sannt att, kostnaderna härigenom kunna förminskas, men en dylik förminskning, som då alltid länder till förfång för den arbetande klassens aflöning i allmänhet, kan icke innebära något fullgiltigt skäl för en dylik kränkning af samhällsrätten och den personliga friheten. Hvad rotehållaren angår, så ökar detta missbruk i icke så obetydlig mån de bördor, hvarmed denne, liksom i allmänhet innehafvaren af oprivilegierad jord, förut är betyngd. Rotehållaren får icke allenast bekosta den till arbete kommenderade soldaten skjuts till samlingsstället, matsäck och annan utrustning, utan han går äfven miste om det biträde han i fredstid i första rummet kunnat påräkna af soldaten och måste dertill använda tid och möda för att sköta soldattorpet medan soldaten är borta. Det är fara värdt att, om icke detta omregleras, det menliga förhållande inträffar, att 10tehållarne, i den mån nya soldater skola antagas, tilldela dessa en årlig lön i spanmål, som ställerdem i samma kategori med stattorparne, i stället för att förut vanligen en viss jordareal åt dem upplåtits, hvilket aflöningssätt för soldaten är fördelaktigast och mest öfverensstämmande med indelningsverkets id. Då de jernvögsanläggningar, som redan äro under arbete, och de många, som äro tillämnade, göra det troligt att allt större och större arbetskommenderingar skola komma i fråga, synes det oss vara skäl att åt denna sak egna en allvarlig uppmärksamhet och taga i betraktande hvad billigheten och klokheten i detta hänseende bjuda.