STOCKHOLM, den 13 Maj. Utrikes Korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin den 5 Maj. Jag skyndar att för er påpeka några märkvärdiga symptomer, som äro egnade att bekräfta den i ganska väl underrättade diplomatiska kretsar spridda underrättelsen, att ett närmande mellan Preussen ock Frankrike eger rum, ett närmande, som måste betraktas såsom ett slags korollarium till den i verkligbeten börjande rysk-franska alliansen. Alliansen med England skall man i Paris bibehålla blott till namnet. Man försäkrar, att redan vid kongressens början de vigtigaste punkterna voro aftalade mellan kejsar Napole n och Orlow, så att kongressens debatter blott utgjorde en diplomatisk komedi af det slag, hvaraf historien har många att uppvisa. Äfven Preussens inlåtande blef beslutadt mellan kejsaren och Rysslands ombud, dels emedan man ville vinna en röst till emot Englands och Sardiniens planer, dels emedan det engelska giftermålet, som tillskrefs prinsessans af Preussen inflytande, skulle vändas till parodi. Då hr von Manteuftel kom, till Paris, blet han snart vunnen. Man kan afse från alla i detta afseende meddelade rykten, utan att likväl ett ögonblick behöfva betvifla, att man i Paris förstått att uppskatta den talang för underordnade intriger, som ej kan frånkännas hr von Manteuffel. Såsom ett yttre, ganska karakteristiskt tecken till ett närmande: mellan det absolutistiska Frankrike och det halfkonstitutionella Preussen kan man anse Svarta-örns-orden, som konungen af Preussen vill förläna kejsar Napoleon, ehuru detta ännu behöfver bebräftelse. Man säger vidare, att projektet till befästningar kring Berlin, med missnöje upptaget i Paris, blifvit för detta år lagdt ad acta, icke blott till följd af den ekonomiska stämningen inom kamrarne, som svårligen skulle hafva beviljat erforderliga medel, utan äfven derföre att man vill skona det derigenom uppväckta misstroendet i ett ögonblick, då Frankrike bevisat Preussen så stora tjenster... Men att denna allians, den må nu finna sitt formella uttryck i en hemlig öfverenskommelse eller ej, icke kommer frihetens sak, jag menar de sista svaga spåren efter friheten på kontinenten, till godo, det är solklart. Man anmärker dessuiom, att franska diplomater i sällskapliga samtal fästa uppmärksamheten på de svårigheter, som tribunen och en tygel ös press, det vill säga en press, hvilken icke fätt sig munkafle pålagd såsom den i Paris, måste bereda hvarje regering. Med