Aftonbladet – 10 maj 1856, sida 2

konungen heller ingen vacker karl, med sin stora näsa, sina smala ben, sin bruna hy, sitt gråa hår och sina fyratio är! Jag skulle gifva hundra ecus, om herr de Crillon stode gömd i någon vrå och hörde dig! utropade Espårance, han skulle be: stämdt strypa dig lifslefvande, du Iscariot, som förråder din herrel Ack nej, Espårance, utbrast Pontis förskräckt öfver det djupa allvar som låg i vännens ton, det är ej förräderi, det är endast skämt... mitt hjerta är godt, om också min tunga är ond. I detta ögonblick knarrade det så hårdt i väggen att Pontis häftigt spratt till, och endast Esperances lugna värdighet och utmärkta öfvertalningsförmåga förmådde honom att afstå från de undersökningsoperationer, hvilka han genast ville anställa. Detta lär dig att en annan gång ej yttra hädelser, hvilka till och med uppröra murarne, inföll Espårance leende. Hvarje gång man talar illa om en qvinna eller en konung fins det alltid något öra som lyssnar dertill... du talade illa om den unga flickan uti nya bygnaden; hvem vet om hon ej sjelf hört det? Omöjligt!s utropade Pontis blek af förskräckelse, då är det hellre konungen, som uppsnappat mina lättsinniga yttranden; men jag. försäkrar vid allt hvad heligt är att jag ej tänkte ett enda ord af hvad jag sade. Godt! svarade Esperance skrattande så, att tårarne framträngde i hans ögon. Lugna dig nu, min stackars Pontis, jag vill skaffa dig ett ypperligt tillfälle att godtgöra alltsammans... Du skall i morgon gå till nya byggnaden . . . Pontis studsade. Och bedja ait få träffa fröken dEstråes... För henne skall du kort och tydligt berätta