Aftonbladet – 10 maj 1856, sida 2

heten till den andra, afbröt Espårance kallt. vÄfven jag hatar qvinnorna, äfven jag vill hämnas på dem, och jag skall göra det när en gång ett tillfälle dertill erbjuder sig ..men ett godt tillfälle förstår du... Jag ämnar ej, för att godtgöra det onda en af dem tillfogat mig, blottställa hvarken min ära eller mitt samvete... Och lär dig en sak, ifall du ej känner den: en adelsman kan låta slå sig af qvinnor, men han slår sjelf endast män. Jaså, mumlade Pontis; efter denna teori förvånar det mig ej att damerna der borta tilltygat er så som de gjort... Hm... de skola således få husera ostraftadt, sådana der små vilddjur! ... Godt! Hvem talar om att ej straffa? ... Förakt är också ett straff, och du skall sjelf se om den qvinna, om hvilken vi tala, ej finner detta det grymmaste af alla! Det tror jag ej... hon hade ta mig fan inte burit sig åt som hon gjort, om hon ännu älskade er... Det tror jag också. Nå, jag undrar just hvad man bryr sig om dens förakt, som man ej längre älskar ? Espårance slog Pontis sakta på axeln. Jag slår vad omp, utropade han, att du aldrig haft med andra fruntimmer än kammarjungfrur att göra ... Pontis höjde förolämpad hufvudet. Eller allra högst sömmerskor,, tillade Esprance. Ser du, det finns olika qvinnor liksom det fins olika hästar... det ena slaget straffar du med din största piska och din gröfsta påk, det andra deremot... mitt sto till exempel, som man nu troligtvis stulit från mig — jag behöfde aldrig säga mer än: fy, ett så lätjefullt djur; jag skall sälja Diana, för att bringa henne i förtviflar... hon hade genast i sporrsträck tillryggalagt vägen omkring verlden, om jag velat... Det kom sig