Aftonbladet – 8 maj 1856, sida 3

rom . .. Ha, ha, ha, det hela skall vara gjördt på mindre än en half minut! M.n, tillade Pontis hastigt, och ett sorgigt mola drog öfver hans nyss så glada ansigte, man måste förutse allt... Ifall jag skulle vara nog olycklig att blifva besegrad ati denna strid på lif och död... det är svårt, det är nästan omöjligt... men man bör vara beredd på hvarje bofstreck när man har med nidingar att göra... min fot kan slinta... jag kan råka ut för någon knif, sådana der skurkar hafva vanligtvis fickorna fulla, med dylika... kort och godt det kan alltid hända mig någonting... och derför, Esperance, ber jag er. att taga min dolk... Se här, ni beböfver: endast hålla den rak som en spik emellan edra begge händer och dertill har ni styrka nog ... Ni förstår mig ej?... Jo jag vill att banditen, hvilken troligtvis, så snart han kedjat mig fast vid marken, genast skyndar hit för att äfven, gifva er dödshugget, då i er säng må finna den knif,som afskär hans lefnadstråd och för evigt gör ett slut på hans gräsliga illgerningar... Om jag ännu andas, så underrrätta mig. genom ett skri att ni be: friat verlden från detta vilddjur, och min sista suck skall blifva ett glädjerop! Hvilken liflig inbillningskraft utropade Esperance. I detta ögonblick slog klockan nio uti klosterkapellet. Tyst!... För Guds skull tyst! hviskade Pontis, tiden är snart inne. Med dessa ord skyndade gardisten fran till sin patient och stoppade, likt en öm mor, täcket omkring honom. Ett melankoliskt leende kröktePontis läppar när han satte doiken i vänneus hand och han nedsläppte häftigt sänggardinerna. Derefter störtade han med et hopp till det öppna fönstret, framför hvilket han stum knäföll.