Han trodde att de betydde någon expedition åt det hållet, och menade att vi gjort rätt i att lemna ett hus, hvarest ni kunnat blifva utsatt för flera obehag. Gabriella, lätt stött öfver faderns något undvikande förklaring, svarade: Men de der hugenotterna voro ju kungliga trupper ? Ja visst. Och vi hans majestäts trogne tjenare ? Hvem tviflar väl derpå? Hela verlden borde åtminstone göra det, eftersom vi fly undan rojalisterna, liksom vore de plundrande spaniorer, eller ursinniga ligister. Markis dEströes frapperades af denna lika lugna, som riktiga anmärkning. Det är bra, det är bran, sade ban; er far vet mycket väl, hvad han har att göra, min fröken, och ingen behöfver uppmana honom till sina pligters uppfyllande. Eftersom ni uppfattade mina ord på detta vis, svarade Gabriella allvarsammare, eftersom jag icke längre vågar tala fritt med min far, utan tvingas att i honom se och lyda en hberrskare, en husbonde, är jag tyst och afvaktar edra vidare befallningar ... Gif mig några nejlikor, Gratienne!s Herr dEstråes älskade varmt sin förtjusande dotter och fruktade ingenting så mycket, som att af henne anses för en tyrann. Men den faderliga svagheten var vid detta tillfälle i strid med försigtigheten, hvilken ålade honom att uppträda som en sträng vaktare. Denna nödvändighet segrade slutligen. Ni vill således tvinga mig till att tala om konungen ... Neka icke, ty jag märker det ganska tydligt. Men hvarföre behöfver jag mera bli er tolk i dag, än eljest? ... Ni har ju vid så många tillfällen förut förstått att förskaffa er de säkraste underrättelser om monarken, utan er fars samtycke och bistånd? Gabriella rodnade. Åter dessa misstankar, min herre! mumlade hon. Vågar ni neka till att ni icke var med konungen i qvarnen... då jag ropade er från stranden ? Gabriellas kinder blefvo purpurröda, och hon sänkte hufvudet mot bröstet. Om ni åtminstone hade den blygsamheten att ljuga ... Vägrar man väl att höra sin konung? ... Kan man väl bortjaga en ädel och storsinnad monark ? Man bör göra allt för att lyda sin far, mn fröken, fadern står öfver konungen.a Det är sannt, och jag tror icke heller att jag någonsin uppfört mig illa, eller varit er elydig ?