Den djupt sårade Gabriella närmade sig dörren till det andra rummet. Det är icke min far, den högättade ädlingen, som förer detta språk, sade hon med högburet hufvud och blixtrande ögon, det är Zamet, pantlånaren och köpmannen. Jag kunde väl tala med markis dEstrees om konungen af Frankrike, men jag har ingenting att säga åt Zamet angående herr de Liancourts pistoler och afkomlingar.p Med dessa ord uppstötte hon dörren och inträdde blek och darrande uti sitt eget rum. Knota icke, upprör er icke,, sade fadern, som följt henne; ty ni, måste lyda... Var beredd på att redan i afton mottaga herr de Liancourts besök. åa Ni skulle sjelf förakta mig, om jag hörsammade denna befallning, sade hon. Seså, intet buller. . svingen skandal i dette husp, tillade herr dEstrees lätt orolig, ty Gabriella hade höjt rösten, och några ord af detta uppträde kunde dätt framtränga öfver muren till klosterbyggfingarne. Stäng genast fönsterna! i Hvarföre icke heldrelåta mura igen demp? sade Gabriella. må Herr dEströes skar tänderna af raseri. Gabriella fortsatte: så Skaffa er någon straffoell... någen in pace af dom Modeste och sätt in mig uti den. Efter denna kraftyttring nedsjönk denstackars Gabriella, högt snyftande och alldeles utmattad, på en stol. t Gratienne störtade fråm, tog benne i sins armar och öfverhöljde henne med de ömmaste smekningar, under tysta förbannelser öfver den tyrann, hvilken vågade plåga hennes älskade matmor på detta sätt. Sedan hr dEstres i vredesmod sönderslitit både krås och manchetter, lemnade han rummet, lika uppbragt mot sin dotter som mot sig sjelf. ; Skönt! mumlade han; der ha vi nu alla menniskor i fönsterna; det fattades bara att tillställa obehagliga uppträden i ett kloster, hvarest man till på köpet blir mottagen af välvilja. så Flera fönster hade verkligen blifvit öppnade så väl uti de af de fromma bröderna bebodda våningarne som i de andra, och ur mer än ett framstucko nyfikna munkhutvuden. Men det som isynnerhet förargade berr Estråes var at: han i ett af första våningens fönster upptäckte vid sidan af en urg man brodern Roberts stränga ochlånglagda fysionomi, hvars inqvisitoriska bliekar den vida kapucbhongen ej förmådde dölja. Den vredgade fadern kände sig mycket illa till mods och drog sig in bland buskarne, bakom den nya byggnaden, för att der i lugn dölja och förskingra sitt dsaliga lynne.