Aftonbladet – 5 maj 1856, sida 3

Till N. P. Nielsen. Våren är kommen! — Jag tackar för vår, Blommor i glace oss serveras, Maj sitter ruskig, med snö i sitt hår, Och utaf nordan friseras; Bore, jag tror han oss alla förstör, Se hur med is i mustaschen han kör, Liknar på pricken en rysk marodör, Skrattar, då andra marteras. Våren är kommen likväl! -— och beredd Är jag att saken förklara; Våren är kommen, fast han är förklädd, Snart skall maskeringen fara; Värmande fläkt ifrån bröderneland, Budskap från vänner med hjertan i brand, Nielsen! — Välkommen till Svithiods strand ! Käns här ej ljufligt att vara? Jo, det käns ljufligt, som Nielsen att gå Fremmande land för att granska. Fremmande land! Och ändå i hvar vrå Bryter en vän ju på — Danska; Fremmande land, och dig dock så bekant, Borta och hemma på en gång, — ej sannt? Svea dig ber att få kallas för — Tante. — Gumman förstår litet franska. Nielsen är kommen! — Ack, må det bli vår, Vår i de frostbitna lunder, Der nu Melpomene sörjande går, Gråter i qvällningens stunder; Länge har solen förnekat sitt sken, Lyst på de stelnande formernas ben; Formerna falla — mön anden allen, Anden skall aldrig gå under. Fan så förnämt! Är det inte kung Lear, Hamlet, Don Carlos och Posa? Macbeth och Egmont? Ack, was willst Du hier, Du, Poesi, i vår prosa? Kommer Du, Nielsen, att drifvas med oss? Nej blif vår mästare, inte profoss, Låna oss eld af ditt flammande bloss! Risa ej dem, som dig rosa! Doek, jag förstår ju ditt älskliga Smils, Och utaf glädje jag gråter; Fuskaren skjuter sin giftiga pil, Mästaren ler — och förlåter. Konstens förklarade gunstling, Du vet Hur Du med tårar, med qval och förtret Köpte dig burskap som konstens profet, Derför Du ler och förlåter. Våren skall komma, dess förbud Du år, Myllar ditt frö djupt i jorden, Konstnär och Dansk är du dubbelt oes kär, Dubbelt välkommen till norden. Budskap ifrån vår Förlofvades land! När få vi gifta oss? — Står i Guds hand! Längtan är oljan på kärlekens brand. Nielsen! Förgät ej de orden. Joh. Jelin. äss EEE