Aftonbladet – 5 maj 1856, sida 3

tit en oförätt... Om jag ett ögonblick tvif. lat på-att du vore min gamle kamrat, så försvinner hvarje tvekan vid åsynen af denna obeveklighet och detta outplånliga agg. Låt då bli att vara min vän, eftersom du ej längre kan älska mig... men du är i alla fall Chicot. Chicot är död, svarade munken högtidligt, och ers majestät vet väl att de döda aldrig återkomma., Ehuru de både talan, sade konungen, och visa sina för detta vänner tjenster. De göra till och med porträtter... säg, hvad har du gjort med mitt, detta sinnrika råd ivax, hvaruti du uppmanade mig till att ikläda mig ceremonidrägten och knäböja vid det katolska altaret... det var en utmärkt bild., Jag har ersatt honom med den här; hvad söger ni om den ? frågade brodern Robert och visade Henrik en liten vaxfigur, som kan nyss fullbordat. Det är en ung man... med ett vackert yttre.n Det är sannt.n Jag känner honom icke.n Må ni alltid kunna säga detsamma )b: Du har satt en knif i hans hando, utropade konungen; hvarföre ? För att ni skulle kunna känna igen honom, om ni någonsin ser honom i denna ställning. i Hvem är då denne yngling ? Det är en Jiten parisare, som lofvar... svarade Robert och räckte konungen vaxbilden. För närvarande är han endast furnisör åt hertiginnan af Montpensier. Bra, mumlade konungen och betraktade den lilla vaxfiguren med rörd blick. Jag skall minnas dessa drag och denna knif. Tack, Chicot!n Värdigas gifva mig mitt verkliga nern,,