Aftonbladet – 5 maj 1856, sida 3

de sanne vän, jag har igenkänt dig... jag har återfunnit dig. Förlåt mig!... Jag har varit otacksam, säger du. Det rår jag icke för; i mitt hufvud dväljes en hel verld, hvars olika delar, när de ibland stöta emot hvarandra, göra ett sådant buller att de hindra mig ifrån att höra mitt hjertas slag... Om jag synts glömma dig... om jag icke uppvärmt dig vid min sida, som du förtjenade, om jag verkligen för ett ögonblick varit otacksam, så förlåt mig! Tro mig, du har hämnats nog genom att icke genast hafva omfamnat mig... detta straff var tillräckligt. Var ädel... följ ditt ömma hjertas drift... öpppa ännu en gång dina armar för Henrik at Navarra. Brodern Robert vände sig om; en våldsam sinnesrörelse återspeglade sig för några minuter på hans bronsansigte. Det var som om blod eller tårar varit nära till att framtränga ur dess porer. Chicot,, fortsatte konungen och uppvek munkens kapuschong, det är du; du kan icke säga nej... jag känner ju till och med på Idin panna ärret efter ditt sår... säg ... Hvad? frågade brodern Robert med qväfd röst. I Att du är min vän, att du ännu älskar i Henrik. I Att vara den tappre Crillons vän, vore en alltför stor ära för mig... att älska Henrik i IV är min pligt., Du förolämpar mig... jag är din konung, och jag befaller dig att omfamna mig. Om ni är konungen, så skulle en stackars munk, som jag, bryta emot hvad vö dnaden älägger honom, genom att vidröra majestätetn. Åh! mumlade Henrik och drog sig sorgligt tillbaka, huru väl igenkänner sjelfva denna envishet Chicot, hvars Jernminne ännu aldrig glömt en välgerning, eller förlå