Aftonbladet – 5 maj 1856, sida 2

Utrikes Korrespondens, (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin den 28 April. Meddelandet till en början delvis af freds fördraget den 30 Mars, som väckt stor förargelse hos franska regeringen, emedan derigenom effekten förstördes, och ännu mera förtrytelse hos de franska officiösa korrespondenterna, har varit nästan uteslutande föremålet för de politiska betraktelserna under den förflutna veckan. Dresdener Journal, hr v. Beusts officiella organ, har nu meddelat äfven de felande artiklarne, och detta är den första medgifna indiskretion af en regering. Den sachsiske ministern kan sannolikt icke fördraga, att man ej mera talar om bambergarne. Ingen märker dem. Här i Berlin blifva numera sändebuden från Tysklands stater af andra rangen. bjudna hvarken af ryssar eller fransmän. Således ville väl den ryske agenten i Dresden bevisa, att han är med i affärerna, och att hans källor sätta honom i stånd att, åtta dagar senare än Independance och Kölntsehe Zeitung meddelade största delen af fredsinstrumentet, kunna tillägga ännu tre artiklar. Intrycket af traktaten saknar ännu in viss mån klarhet, emedan man är i okunnighet om tilläggsartiklarne. Men så mycket vet man redan nu, att om Turkiet till en början är skyddadt för Rysslands omättliga hunger efter länder, så äro farorna för Europa från Rysslands sida i öfrigt undanröjda mera genom Rysslands utmattning för tillfället, än genom verkliga garantier för freden. De bekanta wienerfredspreliminärerna äro utförda i fördraget. Men den berömda femte punkten, ur hvilken enligt högljudda franska och engelska artikelförfattare en ombildning af kartan i smått skulle framgå, har icke haft annan följd, än ett specialfördrag angående ÅAlandsöarne; och i fråga om gränsregleringen i Bessarabien hafva vestmakterna låtit pruta med sig betydligt. Den allmänna missbelåtenheten med dessa, i jemförelse med uppoffringarne, små resultater är derföre lätt förklarlig. Denna sinnesstämning tager sig dock i Tyskland något egendomligt ut, då man der genom lemnat sin rol af åskådare. De allmänna sympatierna voro visserligen på vestmakternas sida, men det stannade också vid sympatier. Någon kraftig tryckning på regeringarne spordes ingenstädes. Ja, vi skulle kunna citera liberala blad, som nu eftertryckligt kriticera hvad vestmakterna uträttat, och med rätta kriticera, men i sjelfva krisens ögonblick icke kunde nog berömma preussiska regeringens ,visa återhåll samhet. Nu skördar man i Tyskland, hvad man sådde genom neutral apati och indifferent pliktförgätenhet. Ryssland, för tillfället förlamadt vid Svarta hafvet, skall vid Östersjön och i Polen blifva farligare än någonsin förr. Om en befrielse från sundstullen, om en genomgripande förbättring af våra affärsförhållanden till Ryssland är icke tal, och likväl skulle Preussen kunnat vinna detta allt och mycket dertill, om det genast i början uppskattat sin ställning såsom stormakt. Den djupa förödmjukelsen, att blott liksom genom kejsar Napoleons nåd blifva inlåtet till kongressen, kan icke döljas genom den festmåltid, som kamrarnes landtråd gifva till hr v. Manteuffels ära. Det är för nationalkänslan en klen tröst, att vi i senaste förveckling icke deltagit med svärd, utan blott med knif och gafel... Preussens deltagande i konferensen skall man lära känna genom publicerandet af protokollerna, hvilka väntas i denna vecka. Vi veta redan nu af diplomatiska hviskningar, att hr v. Manteuffel bragt å bane frågan om Neufchzatel, men att ingen svarat derpå. Man bar vidare försäkrat oss, att Preussen och Österrike, som man kunde vänta, instämt i Walewskis angrepp på Belgiens tryckfrihet. Det har sålunda åter en gång visst sig, hvad som är doldt bakom det militäriska ärorika skimret och den imperialistiska glansen. Det stora, mäktiga, ärorika Fränkrike kan icke fördraga en liten fri press vid sina portar. Hvad Belgiens liberala och demokratiska tidningar kunna hafva gjort för ondt, vet man ej. Ryssland har ju dock förstått att göra den utskrikna belgiska tryckfrihetslagen äfven sig till gagn för spridandet af sina läror. De radikala belgiska tidningarne äro förbjudna i Frankrike. I Preussen skulle deras propaganda, om den framträdde på något märkbart sätt, afskäras genom ett penndrag af inrikesministern. Och likväl appellerar Frankrike till Europas hjelp, för att qväfva denna flyktiga stämma af den icke fjettrade och icke korrumperade opinionen. Behöfs det ett ytterligare bevis att det är illa, ganska illa bestäldt med de rötter, som cesarismen slagit i Frankrike, oaktadt dynastiens befästande och den för det herrskande systemet skenbart så fördelaktigt slutade orientaliska krisen? En verkligen stark regering skulle icke hafva upptagit kongressens dyrbara ögonblick med anledning af några tidningsläsares förmodade förvillelser eller några tidningar utan inflytelse. Och hvad afseende förtjena de tillkännagifna sympatierna för Italien, åberopandet af de blickar, som lidande folk längtansfullt kasta till vestern, om -man icke vill tåla en liten grannstats ännu bestående frihet?! Jag öfvergår till några föremål af mera inländsk, om än icke just lokal natur. Den läkare, som tog vård om hr y. Hinckeldey på valplatsen, dr Hassel, hade enligt ryktet förfallit i ett slags melankolisk tankfullhet. För att vederlägga detta, tror man, offentliggjorde han en liten skrift, kallad Die leteten Stunden des Herrn von Hinckeldey,, som tillika skulle vara för den döde ett litet äreminne. Före