Aftonbladet – 5 maj 1856, sida 2

uten även till kretsar innefattande fiera eller färre läslag, för att utveckla, undervisa, förklara eller förhöra, allt efter omständigheterna, utan att derigenom göra något intrång i den fria flyttningen; och så tillgår det äfven i ; verkligheten. Men långt ifrån att sådant är I hvad författaren i Posttidningen kallar en åter: gång till gamla systemet, står det i fullkomi ligasto öfverensstämmelse med de grundsatser, I på hvilka det nya blifvit bygdt. I Vi vilja äfven här till närmare upplysning och till jemförelse med författarens nyss anförda skildring ännu anföra hvad skolans författning härom stadgar (ordn. 19): Hvar lärare skall för hela skolungdomen leda undervisningen i det läroämne, som blifvit honom anförtrodt, ieke blott så, att han för alla anordnar densamma samt för större kretsar tyder och förklarar sitt ämne, utan ock pröfrar, utvecklar och stadgar j hvarje särskilt lärjunges insigt deri, omedelbart ide läslag, hvilka han sjelf undervisar oeh förhör, medelbart genom biträdande lärare, adjunkt eller undervisare i hvart och ett af de öfriga. Lärarne böra härvid icke blott genom frågor utröna, hvad lärjungarne sjelfverksamt ur läroboken öfverläst och uppfattat, utan äfven oeh förnämligast bemöda sig att samtalsvis lifva deras håg, väcka och underhålla deras uppmärksamhet, samt derunder förhjelpa dem att i en lefvande åskådning förnimma, med egen eftertanke uppfatta och begripa, samt redigt uttrycka innehållet och sammanhanget af hvad lärokursen såväl i sin helhet, som i hvarje del, framställer. Hvar lärare bör dessutom, till befordrande af lärjungarnes öfning i modersmålets rätta bruk, vid all undervisning låta sig angeläget vara att vänja lärjungarne vid att uttrycka sig rent, ljudeligt, språkriktigt och tydligt. Det är svårt att strida mot en motståndare sådan som författaren i Posttidningen, hvilken — likasom hans många föregångare — antingen icke vet hvarom frågan är, eller ock med flit söker att göra frågan till något annat än hon verkligen är. Vi hafva påpekat de tvenne förnämsta misstagen uti Posttidningsföriattarens uppsats, af dem, på hvilka ban hufvudsakligen velat grunda sitt anfall mot det nya skolsystemet. Vi vilja endast tillägga ett par ord angående de förmenta erfarenhetsbevis, som han åberopar till stöd för sitt underkännande af nya skolmetoden. Dessa bestå deruti 1) att denna metod vunnit så ringa efterföljd, 2) att den på ett ställe blifvit försökt, men efter någon tid förkastad. Vi skulls rörande dessa båda saker kunna lemna åtskilliga upplysningar till fullständigande af hvad författaren i Posttidningen anfört. Vi vilja inskränka oss till följande. Att det nya skolsystemet icke vunnit efterföljd, är väl ett mindre sanningsenligt påstående. Den i mer eler mindre grad totalt förändrade demesföljden, som blifvit införd vid snart sagdt hvartenda läroverk — 5 eller 6 undantagne — hvarifrån förskrifver den sig hos oss, om ej från det efterdöme, som af nya skolsystemet gifvits? Och den iså många fall förändrade och mera än !amålsenliga, från åskådningen utgående lärometod,som i senare tider blifvit allt allmännare införd, månne man ej äfven derför, åtminstone till en stor del; har att tacka nya systemets exempel och läroböcker? Skulle väl erkännandet af modersmålet och dess bruk såsom främst berättigadt vid språkundervisningen och dernäst af tyska språket, såtom både det närmast beslägtade och för flertalet mest behöfliga, vidare införandet af någon kännedom om naturen äfven i de lägre klasserna, lämpad efter barnaålderns behof och fattningsförmåga, vidare af teckning, gymnastik, engelska språket m. wm., sannolikt ännu i denna stund hafva vunnit det insteg i våra skolor som det gjort, om ej väckelsen dertill skett genom de grunder, hvarpå den nya skolan allt ifrån sin första begynnelse bygdes? Det allmännare antagandet af ämnesläsning för lärarne har till en viss grad samma ursprung. Detta är dock något. Om den fria flyttningen och ämnesläsningen för lärjungarne icke blifvit allmännare införd, så skulle detta kunna hafva en ganska mpaturlig förklaringsgrund i lärarnes obekantskap med less verkliga syftning och rätta tillämpning, eforernas motstånd och flera omständigheter. Vi vilja icke uppehålla oss vid det af författaren i Posttidningen åberopade misslyckade försöket, då inga detaljer derom anföras; ty alit beror på huru och under hvilka omständigheter försöket blifvit verkstäldt. Vi tro icke något försök vara gjordt, som är egnadt att vederlägga den snart trettioåriga erfarenhet; som i det fallet vunnits vid nya elementarskolan. Till slut ville vi anmärka, att eburu stor vigt vi för vår del lägga både på skolans form och på lärometoden i egentlig mening, så är och blir dock hufvudfrågan ur lagstiftarens synpunkt — efter nu fråga är om en skolordning — hvad som skall läras och huru detta skall fördelas på de olika åldrarne, med ett ord hvad som skall utgöra bildningens rätta grundval, plan och yttersta syftemål. Om bästa sättet för undervisningen må lärarne sinsmellan strida. Men i den antydda hufvudfrågan, hvars praktiska lösning, enligt vår uppfattning, ej mindre än enligt ständernas och vi tro landets önskan, är bildningsliniernas förening och de gamla språkens undanskjutande till läroverkets högre klasser, är det angeläget att icke afpruta n fot på de fordringar, man numera har skäl att göra. Vi böra likväl tillägga, att den ordning för läroimnenas inträdande i undervisningsschemat, som blir en följd af dessa fordringar, utan allt tvifvel tillika är den enda, som öfverensstämmer med en förnuftig. pedagogiks lagar. Och — för att vidröra något, som för somliga är högre än allt annat som rör läroversen — vi kunna icke inse, att ens klassiciteten, i en förnuftig mening tagen, skall hafva något att förlora, men tro fastmera, att hon skall hafva myeket att vinna på denna ordning.