Aftonbladet – 3 maj 1856, sida 2

LITTERÄRA NOTISER. Fornnordiska ämnen, behandlade i utlåndet. Vi ha redan förut haft tillfälle omnämna åtskilliga arbeten öfver den skandinaviska mytologien, som på senaste tiden utkommit i Tyskland. Bland de stora sändningar af utländsk och isynnerhet tysk litteratur, som inkommit efter sjöfartens öppnande, finner man flera arbeten, som sysselsätta sig med nordens forntid och som vittna om den stora och ifriga uppmärksamhet, som man numera i Tyskland riktar åt detta håll. Vi anföra här de mera framstående bland dessa arbeten: Die Edda, die ältere und jängere, nebst den mythischen Eraählungen der Skalda, ibersetat v. K. Simrock. Det är ganska betecknande att en ny upplaga kunnat utgifvas af Simrocks ypperliga äfversättning af Eddorna, De vidlyftiga anmärkningar och upplysningar, som öfversättaren bifogat och hvilka i denna upplaga blifvit betydligt tillökade, vittna om vidsträckt beläsenhet i nordens mytologiska och arkeologiska litteratur. Det vore önskligt att man här i Sverge hade en dylik för den bildade allmänhetens behof sammanfattad upplaga af alla den nordiska mytens skriftliga urkunder, åtföljda af lämpliga förklaringar. Die Bekehkrung des norwegischen Stammes zum Christenthume, in ihrem geschichtlichen Verlaufe quellenmässig geschildert v. K. Maurer, 1 band (660 sid. 8:0). Hr Maurer, som är professor i juridik vid universitetet i Minchen, företog sig för några år sedan utt studera den skandinaviska nordens rättshistoria och utgaf 1852 en historia öfver den isländska statens och författningens uppkomst. Hans forskningari och för detta ändamål ha vändt hans håg och kärlek alltmera till det gamla nordens litteratur och förhållanden, och frukten af hans fortsatta studier i denna riktning är detta nya arbete, hvari författaren vill skildra den kristna kyrkans och dess författnings grundläggande i norden. Detta band omfat tar hela den yttre historien af omvändelsgverket in till Olof den heliges död; det andra skall behandla det inre af: denna historia. Författaren har ull grund för sin framställning begagnat Sahms, Schönings, Mänters, Petersens, Geijers, Strinnholms, Reuterdahls och Munchs arbeten, men han töjer en omfattande kännedom om de gamla källurkunderna och citerar så väl dem, som en mängd svenska, norska och dan