Aftonbladet – 3 maj 1856, sida 2

MAJ-BETRAKTELSE 1856. TILLEGNAD DAMERNA: Jo, jag trodde just att det skalle gå derhän! Lärkans anförvandter ha i år -hämnats på ett förskräckligt sätt. Redan i Februari utsände den luftiga familjen sin första budbärerska med den vanliga depeschen, att våren innan kort skulle ha den äran att infinna sig, ehuru kriget då klappade på fjällporten. Hon kom mer än vanligt jublande, ty hon pkände i luften att Sverge eiter Novemberfördraget med vestmakterna slutit sig tillljusets och civilisationens sak. Denna gång, tänkte hon, är det ingen fara, och dessutors skyddas jag af neutraliteten... Men det är så sant — den kan gälla hvem som helst. Det är derföre säkrast att förse sig med parlamentärfiagg. Och alltså kom hon med den hvita snöflingan glänsande på sina vingar. 20, vi känna alla hur det gick! Dådet vid Hangö bade gifvit ett alltför dåligt exempel. Ett mordiskt skott knallade — och vårens budbärarinna föll död till marken, simmande i sitt blod. Än straffet för en sådan gerning? Tala om straff — — — Han, som vid Hangö nedsköt den engelske parlamentären, fick befordran eller, om jag ej missminner mig, en stjerna på bröstet; och han, som på Kungsholmen nedsköt den lilla lärkan, fick en dukat. Ack, mina damer, vi lefva i ett tidehvarf... Sägen mig: hvad kan skälet vara, att från sjelfva konungaborgen utbetalas en blodspenning, en belöning ät den, som dit upplemnar, vingskjuten och död, solens och vårens första härold ? Det tycks verkligen — nog vet jag hvad. nan skall invända, men jag har så svårt för att icke vara elak, och derföre fortsätter jag