Aftonbladet – 2 maj 1856, sida 2

— En sådan Il:sta Mej com i går torde näppeligen i mannaminne ha intröffat. Ofta har visserligen vårfestdagen utmärkts genom köld ech ruskigt väller, men sillan torde den i Stockholm ha -haft en så helt och hållet vinterlig karakter som denna gång. Redan Valborgsmessoaftonen utmärkte sig genom cen så stark snöyra, att de vanliga valborgsmessoeldarne förmodligen på de flesta ställen, dit detta väder sträckte sig, blefvo otända (några observerades dock åt Mälaresidan), liksom äfven Upsalastudenterne troligen för första gången under cen lång följd af år måste försumma att från Slottsbacken uppstämma sina vårsånger, ty onekligen skulle det i förrgår och i går ha klingat mycket besynnerligt att sjunga; Våren är kommen; på sina kransar Ängarna binda; himlen är blål I går på morgonen hade marken en icke obetydlig snöbeklädnad, På Djurgården hörde man till och med bjellror klinga och såg åtskilliga slädtrafvare fördas fram. Snöyran fortfor hela dagen, men icke destomindre voro Djurgårdsvärdshusen fyllda af gäster, och framemot aftonen, då snögloppet något saktade sig, såg man ett och annat ekipage passera öfver slätten, äfveasom den ena fyllda omnibusvagnen etter den andra begaf sig ditut. De, som innehade fönvster vid storgapå Ladugårdslandet, suto också i full position och paryr, men hade föga lön för sin möda. I natt föll ny snö och ännu qvarligga snödrifvorna på berg och backar, oaktadt det i dag regnat ymnigt. Denna väderlek, som varit