Aftonbladet – 30 april 1856, sida 2

hoppande, möjligtvis intagande hos den unga flickan, men i hög grad löjligt hos en qvinna, hvars hår redan börjat gråna. Föröfrigt var hon liten, mager och lika häftig i sina rörelser, som i sina ord. Hvad hennes moraliska porträtt beträffade, så var det ännu fulare. Dödlig fiende till Henrik III, hvilken enligt allmänna ryktet förolämpat henne genom hemligt förakt, hade hon fattat det i Blois mot hennes bröder Guiserna föröfvade mordet som en ypperlig förevändning för sitt hat och förföljde ifrån detta ögonblick öppet konungen med sin hämd, besoldade predikanter emot honom, underblåste ligans eld och beväpnade sjelf den fanatiske Jacques Clements hand; ty allt anklagar henne för att hafva förledt denne munk till det förfärliga konungamordet genom de mest skamliga uppoffringar; efter Henrik III:s död skall hon till och med hafva utropat: Hvilken olycka att han icke före sin död erfor, att detta hugg kom ifrån mig! Det var slutligen hon, som kallat spanior rerna till Frankrike och efter den tredje Henriks död underhållit det inbördes kriget, för att tillvälla sin familj dispositionsrätten öfver franska kronan. Denna furie var för öfrigt farligare än en hel armå, ty hennes allt förtärande hat, ovanliga verksamhet och infernaliska skicklighet i politiska intriger skydde intet brott. Det var äfven hon, som uppeggade sin bror, den mera tröge och medgörlige Mayenne, mot Henrik IV; ty efter hans företrädares död voro den protestantiske mocken och hans anhängare den näring hon bestimt den af henne sjelf uppväckta upprorslågan , hvilken beständigt fordrade nya offer. Hon inträdde till dom Modeste med en häftighet, som tydligt antydde en uppretad