Aftonbladet – 30 april 1856, sida 2

eller orolig sinnesstämning. Vid slutet af korridoren, helt nära den stora salen, afvaktade spaniorerna och ligisterna hennes återkomst från priorn. Stäng igen dörren, sade hon med befallande röst. Brodern Robert skyndade att hörsamma denna order. Då dörrarne voro omsorgsfullt tillslutna, intog talaren åter med alla tecken af den ödmjukaste underdånighet sin plats vid priorns fötter och fortsatte tyst sitt modelleringsarbete. Hertiginnan mätte rummet med stora steg, slående med sitt ridspö emot alla möbler och, då sådana ej påträffades, mot sin egen på golfvet släpande långa ridklädning. Gorenflot betraktade frågande sin talare, hvilken lugnade honom med en lätt blinkning, obemärklig för alla andra, än dessa begge män, så väl vane att förstå hvarandra. Brodern talaren tolkade å priorns vägnar, att hon vore välkommen och att hennes ankomst till klostret på en gång hedrade och gladde hela samfundet. Så är det icke med mig,, stammade hon, gnistrande af vrede, likt en i bur inspärrad tigrinna, och jag har icke kommit hit för att säga er några artigheter, min käre prior. Hvad förskaffar mig då äran af ert besök? frågade tolken. Åh!... min hitkomst bådar så vigtiga saker, hväste hertiginnan och skar tänderna af raseri, att Jag först tvekat om jag skulle skynda till er eller kalla er till mig. Fru hertiginnan vet ju att jag icke kan röra mig), svarade Robert. Ni är visserligen tung, min herre, men jag har skakat ännu tyngre massor, och tio man af mitt folk skulle, om jag så behagade, kunna transportera er till mig, till Pa