Gorenflot nedböjde sitt hufvud; brodern Robert hade sakta glidit från sin pall: han låg ödmjukt på knä. : Ångern hade äfven gripit Henrik. Detta slag, som han i en berömlig afsigt riktat åt sin motståndare, hade studsat tillbaka och djupt inträngt i hans eget hjerta. Jag tror förr, svarade Henrik lifligt, att den gascogniske adelsmannen ej ville knyta någon alltför stor förtrolighet med Henrik IV, för att icke försvaga sina fordna minnen och låta sin ömhet för den aflidne monarken efterträdas af en ny. Vissa vänskapskänslor äro ett slags religion, åt hvilken ädla själar ofta för hela lifvet helga sig. pKanske, svarade öfversättaren; men ni hade lofvat mig några detaljer öfver Chicots sista stunder. i Han var med vid Bures och slogs tappert. Alltid mån om att hämnas på herr de Mayenne, hade han tagit dennes vän, grefve de Chaligny, tillfånga och förde honom triumferande till mig.n — Till er, herr de Crillon, afbröt Robert, eller till kungen ? Jag var så nära hans majestät att han örde honom till oss begge. Titta hit, Henrik! utropade han gladt, så skall du få se hvilken präktig skänk jag ger dig, och med dessa ord kastade han Chaligny till mina fötter. pHan kallade då konungen för du? Ja, Henrik var likväl den ende, som denna heder vederfors, Detta Chicots yttrande väckte naturligtvis allmän munterhet, men grefve de Chaligny vände sig ursinnig om, drog sin värja, hvilken hans storsinnade besegrare låtit honom behålla, och klöf med ett hugg den ädle Chicots hufvud. Jag är visserligen endast en stackars munk), mumlade brodern Robert; fullkomligt okunI I I