Mycket gerna, Chicot hade redan förena sitt öde med Henriks, medan ännu alla andra tvekade att följa den nye konungen, och hans erbjudna tjenster blefvo så mycket angenämare för monarken, som han bättre än någon annan kunde bedöma deras cmätliga värde; han hade sjelf sett hvilken fruktansvärd motståndare Chicot var, då han förföljde någon för att försvara sin herre. Chicot blef dock aldrig för Henrik IV denne beständige följeslagare, giade bordskamrat och forntida vän, hvilken låg i sin herres rum, åt vid hans bord och alltjemt delade alla hans hemligheter och faror. Chicot var van vid Henrik III:s storartade och lysande lefnadssätt. Henrik IV:s säng var hård, hans bord tarfligt, och det förpantade silfret oftast ersatt af enkla lerkärl. Henrik hoppades genom denna indirekta anspelning på sina fordna motgångar förmå brodern Robert till några upptäckter, men han svarade mildt: Det är sannt, Chicot var sniken, snål, läcker och förvekligad. Dessa svagheter äro förlåtliga hos en person af vulgär natur och simpel härkomst. Han hade för öfrigt blifvit bortskämd af hang majestät konung Henrik III, denne så ädelmodige, praktälskande och lysande furste... hvars hand så lätt öppnades och hvars hjerta så varmt tackade... ack, hvilken monark! Den aflidne konungen, hvilken gerna beröfvade sig sjelf det nödvändigaste för att rikta sina tjenare, hvilken alltid vid bordet sjelf valde det torra brödet, men erbjöd sina väner stekta fasaner på gyllne fat, den aflidne morarken, som var tapper och stark och liksom alla stora själar minst änkte på sig sjelf .., han hade bortklemat sin vän Chicot, så att denre adelsman ntan tvifvel både blifvit oböflig och materiel. Förlåt, nådige herre, såväl monarken som hans ödmjuke tjenare! ,...