nig i krigslagarne, men det förekommer mig, som om denna handling var i hög grad vanhedrande.n T Den var nedrig., Och . .. den sårade ? Chicot stupade; jag lät förbinda och vårda honom af skickliga kirurger. Hemma hos er?.,, I erttält? Var det icke så, herr chevalier? frågade Robert. I mitt tält ... sade konungen förläget... jag hade icke alltid något. Så var det väl der konungen bodde... ty han bodde naturligtvis alltid någonstädes?... Då kung Henrik III var i fält, blef Chicot, enligt egen utsago, också någon gång sårad, men han sköttes då af kungen... Han låg vid hans fötter... detta är ju trogna hundars privilegium. ? Konungen rodnade... hans vanligtvis så glada och blixtrande ögon öfverdrogos med en fuktig dimma, Ettsamvetsagg, framkalladt af dessa enkla ord, uppsteg långsamt från hans hjerta till hans läppar, och han stammade: Det är sannt... jag glömde låta förbinda Chicot hos mig; jag skickade honom till ett säkert ställe... jag erfor huruhan med hvarje dag blef allt svagare och svagare... tills man slutligen sade mig att allt hopp var ute... jag skyndade då till honom... han var död!... Af er, herr chevalier, var denna likgiltighet ganska naturlig ... men af Henrik IV!,. Ack! om Chicot fått ligga vid sin konungs föttern, mumlade Robert med hemsk och sönderslitande ton, då hade han åtminstone haft den outsägliga lyckan, att få utandas sin sista suck välsignande sin herre, då hade alla hans tjenster varit mer än betalta hy Konungen böjde ödmjukt sin panna, beherrskad af en så djup rörelse, att han kanhända aldrig förr känt något dylikt. Meno, fortsatte Robert högtidligt och med