Aftonbladet – 29 april 1856, sida 2

Eortsätt! öfversatte brodern Robert med sin förra näston; ert loftal öfver denne sin konung så varmt tillgifne adelsman intresserar mig på det högsta. Vänskap!... Rara avis in terra!ln Jan, utropade konungen, vänskapen är verkligen en sällsynt gäst på denna jord, men ingen har någonsin egt denna dygd i högre rad, än den tappre man, om hvilken vi här talat. Han bade först hyst en så varm tillgifvenhet för den aflidne konungen, att förmodligen aldrig någon furste före honom ingifvit en dylik vänskap; hvilken ihärdighet, hvilka upplysta omsorger, hvilken vaksamhet för att bibehålla den så ofta hotade kronan på sin älskade herrskares hufvud!... ackl!... denna vaksamhet kunde endast jemföras med hans sublima vård om konungens dyrbara dagar.s Ett hemskt skratt, ej olikt en dödsrossling, ljöd för ett ögonblick under kapuchongen, som, utur djupet af ett källarhvalf; priorns ansigte blef dödsblekt, och hans intet sägande fysionomi uttryckte ändtligen en tanke. Och hvartill tjenade väl denna vård, dessa omsorger och denna vaksamhet? mumlade brodern Robert, hvilken omärkligt intagit en knäböjande ställning, i Gud hade räknat den stackars konungens dagar,, sade Henrik med högtidligt allvar; en enda menniskas tillgifvenhet förmår intet emot Guds beslut; men jag glömmer, utroade han hastigt, följande en af sitt snilles ingifvelser, att jag tröttar era öron med berättelser om för er likgiltiga sorger, jag glöms mer att jag talar med hertiginnans af Monte pensier vänner och att den olycklige Henrik III:s död ej förorsakat stor sorg i Frankrikes kloster. Den talande broderns stränga ansigte höjde sig bastigt, och hans mun öppnades, som em bän med ett kraftfullt utrop velat protestera emot denna anklagelse ; men efter ett ögon