tagande. .— Då vi i lördagsbladet anförde en artikel ur Svenska Tidningen, hvaruti ett frångående å regeringens sida från 1849 års grundsatser i skolfrågan framställdes såsom icke det ringaste sannolik, sade vi oss för tillfället vilja lemna derhän, huruvida icke inom konungens egen rådkammare bemödanden för en reaktion i denna fråga verkligen egde rum. Vi skulle utan svårighet genom granskande af åtskilliga regeringsbeslut i läroverksangelägenheter, hvilka ännu efter 1849 blifvit utfärdade, kunna bevisa, att en sådan reaktion till och med lyckats att göra sig gällande vid sjelfva besluten. Men vi vilja icke upprifva det förflutna, om det närvarande verkligen, såsom Svenska Tidningen försäkrar, gifver bättre utsigter. Vi kunna likväl icke härvid undgå att fästa någon uppmärksamhet vid det egna förhållandet, att en artikelserie rörande skolfrågan af ytterligt reaktionär syftning framträder i sjelfva den officiella tidningen just i ett ögonblick, då saken anses vara nära afgjord. Vi syfta naturligtvis på de artiklar, som för kort tid sedan lästes i Postoch Inrikes Tidningar, och som, under den temligen illa valda titeln Supplementblad till Litteraturen iskolfrågan, afsågo att bevisa dels det förmenta företrädet af den s. k. klassiska bildningen, dels ock i synnerhet odugligheten af den vid nya elementarskolan följda lärometod, hvilken enligt förf:s förmenande skall vara grundad på alldeles falska uppfostringsgrundsatser. Så mycket har rörande dessa båda frågor blifvit både skrifvet och taladt, att man knappt kan komma längre än att återigen upprifva hvad redan förut mångfaldiga gånger blifvit yttradt. Så har åtminstone författaren iPosttidningen gjort. Hela hans artikelserie är icke annat än ett temligen magert uppkok på hvad man hundrade gånger förr hört. Vi skola icke trötta läsaren med något långt svaromål å hans långdragna slutledningar, helst vi icke i likhet med denna författare tro, att frågan så helt och hållet kan afgöras blott på grund af förnuftsskäl utan rådfrågande af erfarenheten: en sats, som förf. sjelf emellertid frångår, när det gäller att bevisa olämpligheten af nya -elementarskolans lärometod, då -han tager sig anledning att prisa en skolföreståndare, som, af teoretiska skäl föranledd att göra försök med nämde metod, likväl skall genom erfarenheten hafva kommit till öfvertygelse om dess underhaltighet. I fråga om de klassiska språken hafva vi för icke längesedan uttalat våra åsigter och gifvit skäl derför, och ärna icke ånyo upprepa dem. Förf. i Posttidningen förebrår oss att dervid hafva förnämligast stödt oss på auktoritet, hvilket är ett stort misstag; ty om vi åberopat ett par yttranden i frågan, så skedde det, såsom fört. i Posttidningen icke har svårt att finna, i fall han vill göra sig besvär att särmare se efter denna omständighet, icke fö att derutinnan söka någon auktoritet, utan blott för att visa den historiska gången af den. ifrågavarande striden och tänkesättets utveck ling, hvilken onekligen är sådan, att, ehva förf. i Posttidningen än må deducera ur absoluta förnuftsskäl, de idger, hvilka vi förfäktat, ändock gjort sig allt mer och mer i verkligheten gällande. Historien om alla förbättringar är ock, att de först yrkats blott af enstaka röster, hvilka af de konservativa ansetts såsom paradoxmakare, öfverbjudande den ene den andre. Men när förf. i Posttidningen tar i betraktande, ati i närvarande ögonblick man ännu endast vid fem eler sex svenska elementarläroverk bibehåller den orimligheten att redan i första klassen börja med latinet. oaktadt ingen författning ännu tvingat till afvikande från den gamla ordningen, så torde han finna sig nödsakad erkänna; att det är mer än blott cn eller annan in !ivid, som menar att klassiska språken måste maka åt sig. Någon återgång i detta hänseende är väl icke möjlig; men vi tro för vår del, att man för närvarande, när fråga är om en ny skolordning, borde kunna fordra något mera än blott ett stadfästande af en status quo, som till-. kommit tämmeligen planlöst och endast i trots: af biskoparnes uppenbara eller hemli:a motstånd, och som följaktligen icke kan vara annat än någonting halft och otillfredsställance. Hvad för öfrigt angår tiden för latinets inträde såsom läroämne i skolan, så böra det gamla skolsystemets försvarare betänka, huruvida för hundra år sedan skolornas lägsta klasser voro, såsom nu för tiden, befolkade med 8å 10-åringar. De böra ock erinra sig, att vid undervisningen af en något äldre läriunge sjelfva metoden kan betyda litet nog: men att ju yngre lärjungen är, desto mera maktpåliggande blir det äfven att, så väl hvad