Aftonbladet – 28 april 1856, sida 2

Utrikes korrespendens. (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin den 20 April. De senare veckornas skandaler ha kommit mig att något förlora ur sigte å ena sidan den yttre politiken och å den andra detaljerna af våra kamrars öfverläggningar. Huru skulle man väl också kunna intressera sig för skuggan af en parlamentarisk diskussion, då situationens sanning så klarligen framställer sig för allas blickar? Hinckeldeys duell, Raumers sjelfmord och framför allt depeschstölden i Potsdam hade bättre, än det skulle lyckats alla vensterns talare, belyst den sakernas ställning i Preussen, som skapats af de feodala kasternas förmätenhet, oärlighet och djupa moraliska förderf. A andra sidan här man sett de frukter, som bourgeoisiens politiska försoffning och liknöjdhet åt henne inbringa. Likaledes har, såsom en dyrbar lärdom af de tragiska händelser vi bevittnat, blifvit lagd i dagen den hårfina och i praktiken alldeles omärkliga skiljaktighet, som förefinnes mellan junkrarne och byråkraterna. Byråkratien har icke allenast med korslagda armar åsett junkrarnes sjelfsvåld och utsväfningar, utan ock hjelpt till att på bästa sätt främja dem. Hvilkendera är mest brottslig i depesch-tjufmålet, hr von Manteuffel eller hr von Gerlach? Det är påtagligen icke den, som blifvit offer för stölden; och byråkratien har visat, att hvad beträffar ett i stor skala utöfvadt spioneri, skulle hon gerna kunna åtaga sig att med efterdömen tjena junkrarne. Hennes öfverlägsenhet i den högre polisens yfer, har blifvit på ett segrande sätt ådagalagd. eraf följer, att man i utlandet gör sig en alldeles oriktig föreställning om hr von Manteuffels politiska position. Man tror att han, emedan han låter de af hemliga polisfonderna besoldade tidningarne (se kammar-debatterna) så säga, är föremål för det ryssvänliga artiets intriger, att detta parti vill störta honom, och att de moderata skulle med honom förlora sitt sista stöd. Allt detta är en villfarelse. Vid hvarje junkrarnes ansträngning att sätta sig i besittning af en ytterligare andel af makten, har br von Manteuffel gifvit sig sken af att göra motstånd. Han har koketterat med bourgeoisien, har sagt och låtit säga, att han skulle lägga in om afsked; men sedermera, då krisen varit öfverstånden och en lösning till junkrarnes och ryssarnes fördel mellankommit, har hr von Manteuffel helt lugnt setat qvar, såsom konseljpresident kontrasignerat och såsom minister iklädt sig ansvarigheten för de af kamarillan dikterade dekreterna. Sådant är det skådespel friherre von Manteuffels förvaltning erbjudit oss alltsedan November 1848. Det berättas, att furst Schwarzenberg, absolutistisk i åminnelse, skall hafva i Olmitz, der Preussens förfall och dess återinträde i nordens heliga allians beseglades (i November månad 1850), yttrat till friherre von Manteuffel: Ni gör er för mycket hufvudbry med edra kamrar; se på oss, huru lätt vi kommit till rätta med alla dessa pratmakare ... Friherre Manteuffel svarade: Vi behöfva icke göra någon statskupp; vi skola komma till samma mål — på administrativ väg ... Och sådan är mannen verkligen. Vid ett annat tillfälle, då en högt uppsatt person till honom yttrade: Vi måste göra ett slut på konstitutionen, gaf han till svar dessa ord, som sammanfatta de senaste årens hela parlamentariska arbete: Nej, man bör icke afskaffa konstitutionen; man bör tvärtom tillämpa henne för att visa, att det är omöjligt att med henne regera (det var fråga om den konstitution, som oktrojerades, då 1848 års halfrevolution besegrades!); sedan bör man revidera henne, den ena artikeln efter den andra. Folket skall icke märka någonting, och vi få sitta i fred och ro. Det är inom prcssen som hr v. Manteuffel vunnit största framgång. Han har öfversvämmat den med sina betalda och från opinionsbyrån inspirerade korrespondenser, om han icke lyckats helt och hållet köpa den. Knappt anländ till Paris förstod han att få i defranska tidningarne insmuggla små för sig gynnsamma noter. För några dagar sedan yttrade Journal des Debats, att hr von Manteuffel i Berlin påyrkat undersökningens fullföljande mot öfverräknekammarens vicepresident hr Seiffart, hvilken, såsom man vet, är invecklad i depeschtjufmålet. Äfven detta är falskt. I Berlin vet enhvar, att medan hrr Gerlach och Niebuhr af alla krafter påyrka undersökningen, och venstern å sin sida genom hr Molinari fordrat den från tribunen, det tvärtom är hr von Manteuffel, sorh, understödd af ett mäktikt inflytande, förstått bittills förhindra undersökningen och hålla saken främmande för domstolarne. — Detta är i den diplomatiska