Aftonbladet – 26 april 1856, sida 3

Framställning af de förnämsta esthetiska systemerna. Af Gustaf Ljunggren. Första delen. Lund 1856. Gleerups förlag (226 sid. 8:0). Ett arbete sådant som detta, hvarmed en af de yngre universitetslärarne i Lund företagit sig att rikta svenska litteraturen, är af behofvet påkalladt, så mycket mera som det enda mera omfattande arbete i denna väg, som hittills hos oss utkommit, Lenströms Konsttheoriernas historia, är nära två årtionden gammalt, och sedan dess forskningarne öfver det skönas väsende och särskilta bestämningar gjort högst väsentliga steg framåt, hvarförutan det Lenströmska arbetet, till följd af sin öfvervägande historiskt-kompendiösa karakter, icke kunde lemna någon grundligare framställning af de hufvudsakligaste estetiska systemerna, och äfven i viss mån bar den prägel, som vetenskapliga hastverksarbeten erhålla, af en viss ytlighet, parad med brist på allmänbegriplighet och verkligt populärt framställningssätt. Hr Ljunggren synes ha velat lemna en både för de studerande vid universiteterna och för hvarje bildad konstvän, som vill göra sig mödan att tänka och reda sina begrepp om skönhet och konst, tillfredsställande öfversigt af de tre vigtigaste estetiska systemer, som blifvit fullständigt utvecklade, Solgers, Hegels och Vischers, I denna del kastar författaren sålunda blott i förbigående en blick på antikens konståsigter samt på Kants, Schillers, Fichtes, Schellings och romantikernas uppfattning af skönheten och konsten, för att derefter hufvudsakligen sysselsätta sig med Solgers och Vischers estetiska systemer. Endast ur denna synpunkt, enligt hvilken arbetet icke blir någon estetikens historia eller ens den moderna estetikens historia, utan mera en öfversigt af estetiken på des: nuvarande ståndpunkt, kan det förklaras och ursäktas, att förf. i sin öfverblick alldeles förbigått Göthe, Jean Påul och Lessing, hvilken sistnämde först i sina kritiska och estetiska skrifter uppdrog bestämda gränslinier mellan de särskilta konstarterna och mäktigt inverkade på den poetiska litteraturens storartade utveckling. I nästa del kommer förf. väl hufvudsakligen att afhandla Vischers system, som utgör den fullmogna frukten af de sträfvanden, nvilka den nyare tyska filosofien gjort i denna riktning. Förf:s framställning är i allmänhet enkel och exakt. Sparsamt och med urskilning har han i noter bifogat de väsentligast kritiska anmärkningar, som af Vischer, Carridre, Schmidt m. fl. blifvit gjorda emot Solgers och Hegels systemer. Vi förbehålla oss att vid tillfälle återkomma till detta intressanta arhete.