Aftonbladet – 26 april 1856, sida 2

nare måste till och med, för att ordagrannt öfversätta hans högvördighets tankar, använda pronominet jag), såsom priorn sjelf skulle göra ifall han kunde tala. Det är derföre nödvändigt för de besökande att vara genomträngde af den öfvertygelsen, det de verkligen tala med priorn, hvilken äfven sjelf svarar dem; rösten är visserligen lånad, men tankarne äro hans. Då kungen slutat dessa sällsamma rader, utsträckte brodern Robert åter sin hand, som om han på förhand uträknat den till läsningen nödvändiga tiden, återtog den lilla taflan — likväl utan att vända sig — och lade den tillbaka på bordet vid priorns fötter. Derefter räckte han dom Modeste hasselspöet, som denne machinmessigt omfattade med sin tjocka hand, och höjde något på hufvudet för att komma i ännu direktare förbindelse med priorn. Spöet for fram och tillbaka emellan Gorenflots styfva fingrar, och brodern Robert öfversatte genast med sin obehagliga och entoniga röst. Det var mig en oväntad ära att här emottaga den namnkunnige chevalier de Crillon, hvilken Gud måtte bevara från allt ondt! Då den talande broern full! ordat denna fras, nedböjde han hufvudet och började, i afvaktan på den föregifne chevalierens svar, att med utomordentlig färdighet arbeta i det förut omtalade mjuka vaxet. Det tycks som om jag verkligen skulle vara Crillon för dessa munkar,, tänkte Henrik; åtminstone låtsa de anse mig för chevalieren. Antingen be raga de mig. eller jag dem. men o alla deras konster och klosterpåfand, få vi väl se hvilken som först tvingar den andre till att gifva sig tillkänna. Det är mig ett stort nöje, svarade konungen med låtsad andakt, att få samtala med