Aftonbladet – 26 april 1856, sida 2

KAPIISE) SAVIG LJUS UL BIMI6 SvT TAR ligen Napoleon HI till förevändning att då och då uppduka liberala styrelsegrundsatser. Man borde icke längre dermed kunna lura någon. Det skall blifva intressant att se, huru franska armån skall användas efter freden. Det är ingen hemlighet, att armån är missnöjd, synnerligast soldaterna och det lägre befälet. Jag har varit i beröring med flere officerare, både i Paris och under min resa i provinserna, och jag har hört den öfvertygelsen allmänt uttryckas, att om kriget fortfarit äfven Sverge och Norge skulle hafva deltagit deruti, och att med deras biträde resultatet af ännu ett fälttåg i Östersjön blifvit afgörande. Det är märkvärdigt att höra huru stor vigt och betydelse man nu tillskrifver den svensk-norska alliansen, för den händelse kriget fortfarit. Jag fruktar dock, att Napoleon skulle i det yttersta hafva förhindrat kriget att taga den utsträckning, som för Sverge kunde varit önskvärd. Om kriget hade blifvit fortsatt, hade Napoleon, som han väl visste, icke kunnat hindra en sådan utsträckning, och derföre var han så benägen till fred, sedan han väl fått utsigt till Sverges deltagande. Napoleons anhängare, som vilja försköna sin herres verk, påstå väl, att om Sverge och Norge i tid bestämt sig, så hade kriget kunnat föras med mera framgång i Östersjön och fördelaktigare fredsvilkor betingas. Men hvarföre skulle i sådant fall kejsaren just nu, då man, efter hvad det förljudits, var viss om Sverges och Norges biträde och allmänt öfvertygad om stora resultater af ett nytt fälttåg, sluta en skamlig fred, som gör alla hansallierade föga nöjda eller alldeles missnöjda? Om Sverge och Norge varit med, hade äfven de helt säkert fått dansa efter hans pipa. Må man gerna vältra skulden för krigets lumpna utgång på Preussen och Österrike, hvilka icke bättre bevakat Europas och, jag säger det med smärta, äfven Tysklands intresse. Deras makt och ställning hade dock tillåtit dem att på ett oberoende sätt uppträda i den stora kampen och att lägga afgörande vigter i vågskålen, hade icke inbördes afund, dynastiska sympatier och det onda samvete, som alltifrån Polens delning hvilar som en förbannelse öfver dem, hindrat dem derifrån. Men ingenting har synts mig orättvisare, än när jag någon gång hört Napoleons anhängare försöka att skjuta skulden för utgången äfven på Sverge och Norge, nemligen för det att de icke förr beslutat sig. Då någon afsigt att genom kriget uträtt något verkligt stort och gagneligt för Euro efter min öfvertygelse aldrig förefanns hos Napoleon III, så är det väl möjligt, att Sverges och Norges tidiga uppträdande hade fört till en tidigare fred, t. ex. för ett år sedan, men freden hade derföre icke blifvit en hårsmån bättre än den nu blifvit. Med den stämning, som råder hos den franska armen, och då det lärer vara afgjordt, att Turkiet skall omedelbarligen utrymmas -— naturligtvis en ny eftergift åt Ryssland — torde det icke blifva så lätt att använda den. Man talar redan om stora expeditioner i Afrika, och dessa förskräcka redan i andanom börsmännen; säkert är att, om det behöfves, så skall det franska blod, som icke fick rinna i ädel kamp mot Ryssland, förspillas i onyttig strid under Afrikas brännande sol. Det ärej omöjligt, att man söker något gräl med beyen i Tunis. Kommer den nyfödde prinsen att få titel af kung i Algeriet, så skall man förtjena sporrarna åt honom. Detta skall då blifva epilogen till det krig hvaraf mången väntade sig så stora följder! Det är icke utan intresse att iakttaga den inverkan, som de största händelserna under kriget, nemligen kejsar Nikolai död och fredsvilkorens antagande haft på börserna. Då Nikolaus, denne ordningens föregifne upprätthållare, måste gå till sina fäder, stego fonderna på Europas alla börser. När Napoleon III, som blott haft sinne för de materiella intressena och ständigt smekt dem, lyckas åvägabringa en fred, som skall sätta lif i affärerna, falla fonderna i Paris och en fallkomlig slapphet inträder öfverallt. En märklig företeelse, som är ganska lätt att förklara, men derför icke mindre märkvärdig. Napoleon har varit ytterst förargad att fonderna föllo efter fredens undertecknande. Allt var tillredt för en motsatt verkan. Alla hans anhängare hade verkat för hausse (stegring), och franska banken hade, naturligtvis på befallning, nedsatt diskonten till 3 procent, hvarom underrättelse meddelades på första börsdag efter freden. Men ingenting ville hjelpa. Franska banken får snart åter sätta upp sin ränta till 6 procent, ty engelska banken har ej velat eller kunnat följa exemplet.