Aftonbladet – 26 april 1856, sida 2

ban behagade sjelf, på den lilla, vid hans fötter liggande griffeltaflan, uppskrifva sina svar; all främmande tolkning blefve derigenom öfverflödig, utom det att tanken då finge bibehålla hela sin egendomlighet och fägring. Ett visst bryderi lästes tydligt på priorns tjocka ansigte; spöct for slappt fram och tillbaka mellan hans fingrar. Min lamhet,, öfversatte Robert, vinskränker sig olyckligtvis icke blott till tungan; den sträcket sig äfven ganska ofta till händerna. Väl icke till begge? svarade konungen. Jo, och det är isynnerhet den högra, hvilken angripes af detta olycksaliga sjukdomstillstånd... med den venstra kan jag gudnås icke skrifvax, gnällde brodern Robert. Det är mycket obehagligt, svarade konungen, ty många vigtiga saker skulle kunna blifva er anförtrodda af åe besökande, hvilka nu i anseende till en tredje persons närvaro, omsorgsfullt behålla sina hemligheter för sig sjelfva. Henrik trodde sig genom dessa ord tvinga kapuschongen till ett inkast för egen räkning, men Robert fortfor helt lugnt med sina vaxmodelleringar. Efter några minuters förlopp höjde han åter sitt hufvud, för att betrakta priorn, hvilken med ny ifver handterade sitt spö. . Herr chevalier,, svarade den tolkande brodern utan den ringaste förvirring och med sin vanliga näston, den metod, som jag valt för att meddela mig med den yttre verlden, är på en gång den bästa och säkraste. Jag har inlärt denne broder att förstå mina tecken och åtbörd il ver, hvilka jag I lan Cadmus, hvilken uppfann s sa onsten och till våra dagar ha öfver sex tusen femhudra olika tolkningssystem uppkommit, för att ersätta tungans bruk. (Forts.)