Dom Modeste försökte, ehuru förgäfves, att öfver magen korsa sina, som ett par fårlår tjocsa händer, men fingrarne lyckades, oaktadt alla deras försök, ej att göra någon närmare bekantskap med hvarandra, utan deras förnänista sysselsättning förblef att hänga utefter den oformlige priorns sidor, eller också omfattade de den snodd, hvilken fasthöll munkkåpan kring den del af hans kropp, som fått namn af lif. Priorn höll sina fötter på ett slags pall, hvilken till form och stadighet mera liknade ett litet bord. På alla sidor omgifven och stödd af kuddar, kunde han icke göra en enda rörelse, utan satt orörlig; hans matta ögon blinkade deremot oupphörligt och syntes i hög grad lida af den svaga ljusstrimma, som den andre munken insläppt genom att lraga upp den lilla öppningen på fönsterluckan. Då konungen ändtligen ej längre orkade betrakta denna obehagliga massa, hvars menskliga konturer nästan helt och hället försvunnit, sökte hans nyfikna blickar priorns namnkunnige tolk. Brodern Robert, ty det kunde ej vara råson annan, hade intagit sin plats vid priorns fötter på en liten, låg pall, hvilken stod så, utt den talande brodern vände ryggen åt de besökande, men i det stället var i direkt förvindelse med den tjöcke priorn; detta förvållande var förmodligen nödvändigt, ty utan len strängaste uppmärksamhet och vana skulle let ha varit honom omöjligt att af de blinkande ögonen och nästan omärkliga rörelseria med de kolossala händerna uppfatta hans jäls tankar. (Forts. följer.)