som en förtjenst, så skulle man äfven med mma skäl böra betrakta olägenheterna deraf som hennes skuld. Och huru mången har ke af denna för vissa grenar af näringsfvet så fördelaktiga konjunktur endast känt ! e senare, uppenbarande sig i en tr skande yrhet, som försvårat hans utkomst, kanske ll och med förstört hans förra välstånd? ore det nu rättvist att göra regeringen anrig derför? Endast kortsyntheten kan göra etta. Men lika litet som vi kunna med skäl nklaga regeringen för den dyra tiden, lika tet kunna vi erkänna, att vi hafva henne tt tacka för den blomstring af handel och yrdbruk, som varit af hennes åtgöranden alleles oberoende, så framt vi icke skola räka henne till förtjenst, att hon låtit handeln: afva sin gång och icke genom utförselförud ingripit deri. Hvad det minskade anliwndet af riksbankens lånefonder angår, så ar d för öfrigt icke blott sin grund uti n v g tillv i vårt nationalvälstånd. vilken vi, långt ifrån att förneka, tvärtom jelfve redan längesedan med tillfredsställelse mtalat, utan äfven i den mer och mer tillagande ormtankan att genom hypoteksföreninvar och enskilta banker uppsamla och omätta de enskilta kapitalerna, hvilka eljest i rårt land alltför ofta legat ofruktbara. Det andra beviset för Svenska Tidningens yåståenden om missnöjets obefogenhet eller ill och med obefintlighet innefattas i den satsen, att för själens odling göres hvad som istadkommas kan med de små tillgångar, som ör detta ändamål äro anslagna. Denna sats bestrida vi belt och hållet. Vi påstå tvärtom, utt just för denna odling alldeles icke gjorts och göres, hvad äfven med de tillgångar, som för detta ändamål blifvit anslagna, kunnat och bort göras. Och fordrar Svenska Tidningen, att vi skola bevisa detta p ende, så skola vi icke heller brista deri. Till hvaå samma tidning härvid yttrar om statskyrkans apprätthallande och om undervisningsväsen let, i hvilke . senare fråga hon dock säger sig fortfarande dela Aftonbladets tänke i sak, torde vi få tillfälle att framdeles äåterkomma. . Sådana äro emellertid Svenska Tidningens bevis för, att inga stora och allmänna skäl till mi med regeringen finnas. On de i vår tanka ganska stora och allmänna skäl till detta missnöje, som uti vår klandrade arkel uppräknades, säsm befordringsvö endet. sars bristfällighet, begrafvandet af en mängd komitders förslag i de vigtigaste ärenden, tillstyrkandet af orimliga propositioner till rikets ständer m. m., säge: icke ett enda ord. Läsaren må döma, om vi härigenom äro vederlagda. När Svenska Tidningen slutligen bestrider, att några goda skälv för spridande af missnöje med den nuvarande regeringen förefinnas, så vill väl detta säga ungefär detsamma, som att öfverhufvud några goda skäl till opposition emot en öfvervägande konservativ regering icke kunna finnas. Vi taga oss derföre friheten fråga, om det icke just är oppositionen emot regeringens öfverdrifna konservatism, tröghet och oförmåga, som Sverge har att tacka för flera af de vigtigaste framsteg, som vårt land under de sista ärtiondena gjort? Vitsordar icke erfarenheten oemotsägligt, att stan alla de förbättringar i lagar, författningar och inrättningar, som landet vunnit sedan 1809, varit frukter af oppositionens striler samt blifvit af henne och hennes press förordade med understöd af det allmänna tänkesättet, för hvilket regeringen ändå slutligen sett sig tvungen att gifva vika, om än med uppoffring at sin vanliga kärlek för det be stående? Vi anföra endast såsom exempel besluten om realisationen 1830 och 1834; början till en ordnad folkundervisning och till ett slags kommunalväsen genom sockenunler samt ett förbättradt fängvårdsoch fän gelsesyst.m 19840; antagandet af näringsfrihe ten och ett friare tulloch handelssystem början till en skattereglering; decimalsyste mets införande; reformerna i postväsenået och i allmänhet utvidgade kommunikationsanstal ter; en begynnelse till förbättring i den nyar tidens anda af anstalterna för den offentlig undervisningen ; senast tackjernshandelns lös görande från onaturliga band, — åtskilligt anna mindre vigtigt att förtiga. Medgifvas mäst väl dock, att alla dessa framsteg äro sådane som sannolikt ännu i denna stund icke skull hafva kommit till stånd, så framt icke de liberala oppositionen och dess press arbets derför, äfven då styrelsen varit mer eller min dre konservativ. De män, som utgjort kro nans rådgifvare, hafva deremot stundom ick allena t icke haft någon verkande andel i re geringens fastställelse ä flera af dessa från oppd sitionen utgångna förslag, utan fastmera i si mån alltför ofta fördröjt och förlamat verk ställigheten deraf. Men om det nu :skulle kunna lyckas or positionen att, genom belysandet af de me skäl öfverklagade bristerna hos styrelsen, fran kalla en regering, som bättre, verksammar ihärdigare och följdriktigare befordrade fran skridandets sak, än den nuvarande, och so! Åtillika förstode att bättre än denna vårda c konstitutionella garantier emot allenastyranc efter godtycke och sidoinflytelse, hvilka vå grundlagar velat nedlägga uti statsrådets ii rättning, månne oppositionen då icke haft got skäl för sig? Och om äfven detta icke skul lyckas, om äfven dessa bemödanden skul stranda emot det undseende för privilegie börd, rikedom och gamla missbruk, som s dan några år å nyo gjort sig allt mera gä lande, måste skälen för bemödandena derfö nädvindigt antages icke hafva varit goda. d atfärdade författa — MA lm mn