le min omvändelse? ... Medgif att allt detta itminstone förtjenar en liten undersökning ... Var derföre nog god, min tappre Crillon, och begär, liksom för er sjelf, en audiens, ett enskilt samtal med den högvördige priorn. aJag vill genast uppfylla er befallning, sire! Tror ni att de kunna känna igen mig? Hittills bar ingenting bevisat det; men om de komma att betrakta er uppmärksammare, vore det allt möjligt. Lika godt . . . jag vill spela med korten på bordet. Vi äro här i ett kloster, hvars prior är vidt berömd för sitt stora snille, och Henrik af Navarra, hugenotten, kättaren, kan följaktligen ganska väl rådfråga denne namnkunnige munk, liksom han förut rådfrågat så många andra af olika sekter af olika åsigter. Om de känna igen mig, blir detta mitt skäl; skulle de deremot icke göra det, vill jag drifva mina efterforskningar ännu längre. Crillon stod en stund tankfull. Säg Sire, inföll han derefter, skulle ni händelsevis tro på någon slags slägtskap emellan dessa genovefainer och de okända fiender, hvilka i går tillsändt er den falska depeschen? Jag tror på intet och på allt! Det är en logik, hvaraf jag befunnit mig ganska väl sedan jag uppträdt som kronpretendent. Ni misstänker likväl någon, sire? Jag misstänker flera, men i synnerhet förekommer det mig som om en qvinna haft sin hand med i spelet. En dEntragues, eller hur? utropade Crillon lifligt, lycklig öfver att kanhända få gifva sitt inneboende hat litet luft. Åh nej, svarade Henrik föraktligt... en dEntragues har icke så mycket förstånd... hvad äro dessa dEntragues?... låga lycksökare... föraktliga intriganter!... Nej, che-välier, då jag säger en qvinna, förstår jag henne farlig och stark. Låsom oss kalla henne