Aftonbladet – 24 april 1856, sida 2

tressen, vore nödsakad att ansluta sig till vestern eller Tyskland. Vi hafva i det föregående sökt göra tyska allmänheten uppmärksam på den framtida lösningen af skandinaviska frågan och tillika visat på hvad sätt denna lösning, liksom lösningen at dansk-slesvigska frågan, står att finna. Den politiska slöja, som ännu betäcker Europas närmaste framtid, skall kanske Fr aflyftas, och sedan skall det visa sig om den skandinaviska unionen mellan de tre nordiska konungarikena lofvar att förr eller senare träda i verket. Men att den skall och måste komma till stånd, är oundvikligt; och frågan är här blott om ett förr eller senare. Ren — Posttidningen har ansett tjenligt att för ina läsare utgifva våra betraktelser öfver det sätt, hvarpå hr Hellberg plägade sköta den polemiska delen af nämde tidnings redaktion. såsom pett bittert utfall mot den nuvarand: utgifvarens närmaste företrädare, tilläggande: Då redaktionen af Aftonbladet nu får veta, att den anfallne redan lemnat hufvudstaden, skall den säker sjelf ogilla detta utbrott af harm mot en f. d. motståndare, hvilken såsom frånvarande icke kan försvara sig och till hvars försvar hans många vänner icke få uppträda. Utan att bryta mot detta förb: kunna vi anmärka, att tillvaron af många polit fiender åtminstone icke vittnar emot en mans ka tersfasthet och trohet i grundsatser, samt att til ron af förbittrade fiender (och till dem måste fört i AB. väl räknas) vanligen bevisar, att man förståt: sätta sig i respekt och att det komiska intrycketicke varit det öfvervägande hos dem, som varit mer i leken. Vi få härtill svara, att vi icke kunna inse något skäl, hvarföre en offentlig persons of fentliga verksamhet skulle anses fridlyst för offentli.t bedömande derigenom att sammi person aflägsnar sig på en resa eller flyttar från orten. Det vore i sanning ett nog beqvämt sätt att undandraga sig kritiken. On hr Hellberg varit Aftonbladets motståndar eiler icke, har föga bekymrat oss och alldeles icke inverkat på vårt omdöme om hans skriftställareskap och aldraminst har detta omdöm: förestafvats af harm. Att hr Hellberg skulle bafva många politiska fiender, betvifla vi högeligen, och att författaren i Aftonbladet skulle hörs till och med till de förbittrade bland dessa kunna vi på det bestämdaste och med god: samvete bestrida. Om respekten eller det ko miska intrycket varit det öfvervägande vid läsningen af hr Hellbergs polemik, deron. lära nog tidningens egna läsare under de föregående åren redan hafva bildat sitt omdöme; men om äfven den nuvarande utgifvaren ärnar fortsätta sina tidningsöfver sigter i samma slags tonart, som han hä: visat en viss benägenhet att anslå, så frukta vi, att intrycket deraf äfven för honom hos: tänkande läsare rätt snarligen kommer att falls: på samma sida, der det fallit för den nu afgångne utgifvaren. Och om detta just mi anses såsom det för honom angenämaste eller för en officiel tidning värdigaste, synes har sjelf ännu behöfva något nogare besinna. — Som man vet är det en mycket stor och himmelsskriande orättvisa, som tillfogas de s. k. konservativa, när man påstår att dc hylla stillaståendet, att de förkasta alla reformer. Äfven de, som i politiken befinna sig på den yttersta högra flygeln, förkunna sig ofta vara reformvänner, så vida reformerna ske förståndigt och i konservativtreformerande riktning. Om man vill var rättvis måste man också medgifva, att de ultrakonservativa icke äro så varma vänner ai det bestående, att de icke gerna uppoffra ett och annat deraf och medgifva ett reformerande. för så vidt nemligen reformen innebär ett tillbakagående, ett återvändande till steg i utvecklingen, som längesedan blifvit passerade; de göra sig icke svåra betänkligheter, om de kunna bortreformera en och annan vigtig frihet, såsom tryckfrihet, associationsfrihet o. s. v. eller i en tvär vändning tillskapa tvångslagar. som stå i ktestämd strid med hela andan af det bestående sambhällsskicket. En intressant belysning af de konservativt-reformerande sträfvandenas betydelse lemnar en i den ryska tidningen Le Nord införd korrespondensartikel från Hannover, i hvilken bland annat yttras: sMinisteren fortfar att med fasthet fortgå på den de politiska och administrativa reformernas bana, som den beträdt alltifrån den stund, då den kom till styret. Domstolarne och lagskipningen kräfde isynnerhet märkliga förbättringar. Man har i sjelfva verket sedan någon tid observerat, att, tillstort men för staten och för de rättsökande, ett betydligt antal ledamöter af våra högre och lägre domstolar sysselsatte sig med politiken och förde i öfverensstämmelse med oppositionens chefer ett systematiskt krig mot de reformförsök, som gjördes af den minister, under hvilken de hörde. För att derföre åstadkomma enhet i åsigter och den öfverensstämmelse, som är så nödvändig för handhafvandet af denna gren af förvaltningen, ha flera suspensioner och ombyten af domare och advokater blifvit nödvändiga i vissa af rikets högre och lägre domstolar. Se der ett reformsystem, som utan tvifvel vinner bifall äfven hos de mest ultrakonservativa. Det är ett gryrit förtal, att hannoverska regeringen, efter ingifvelser från en liten junker-liga, omstörtat landets statsförfattning och andra lagliga institutioner; det är endast reformer, hvarmed regeringen gripit sig an! Det är högst orätt att klandra nämde regering, derföre att den kränker domstolarneg helgd och derigenom undergräfver rättsmedvetandet hos folket, eller derföre att den straffar och afsätter domare, derföre att de icke vilja trampa lagen under fötterna — det är endast lofliga medel för att genomdrifva reformerna! . — I ett bref från Paris af den 15 dennes till en tysk tidning berättas, att när justeringen af det protokoll; som hölls vid kongres