Aftonbladet – 23 april 1856, sida 1

du lärt dig att rida, din olycklige stackare ?... förmodligen af någon gammal kärring? Då man sitter på ett sådant djurs rygg, som Coriolan, kommer man alltid fram, huru och när man vill... Men nu är det icke värdt att mera tala derom, eftersom det onda gudnås undå skett. Jag sade således att du skulle stanna hos herr Espårance; jag skänker dig åt honom ... har du förstått mig, jag säger icke jag lånar dig åt honom... Nej, du är för närvarande hans egendom. Esperance är en förnäm herre, som jag befaller dig att bemöta med lika mycket vördnad som påpasslighet. Min herre, stammade Pontis, och stora tårar glänste i hans svarta ögon, må ni straffa mig när jag gjort mig skyldig dertill, för närvarande sårar ni mig. Hur så, gardist? Ni ser väl att jag älskar herr Espårance som vore han min bror, och följaktligen -behöfver niicke anbefalla mig vördnad... denna känsla är betydligt svagare än min vänskap. Det var icke så illa svaradt, sade Crillon, vändande sig till Espgrance; den olycksfogeln har godt hjerta, och jag anser honom verklis gen för en bra menniska. Men hör han, min unge herre, inga snedsprång ... jag önskar att den der vänskapen måtte stå under sträng disciplin ... Ni har ju också vänskap för mig, mäster Pontis? Ja visst, min general. Välan, denna tillgifvenhet hindrar er ju icke ifrån att blindt lyda mig? Tvärtom. Godt; gör derföre för Espårance allt livad ni skulle göra för mig eller kungen; allt det der måste nu komma på ett ut. Pontis bugade sig ödmjukt. Var god och gif mig. mina förhållningsorder, sade han med så djupt allvar, att Es