Aftonbladet – 22 april 1856, sida 3

Nn nom vår förening, kommen med glada budskap om ljusare utsigter, vissare förho pninvar för den plantering, de unga träd, som vi åtagit oss att vårda, att fostra — de fattiga barnen, som blefvo värnlösa genom 1853 års farsot. Gud ske lof, för dem äfven har framtiden ljusnat, och vi kunna för dem tröstligt motse sommaren och skörden! J veten det, många af oss ha varit oroliga vid tanken på de många barnen och de förbindelser vi åtagit oss mot dem, oroliga öfver, huruvida våra yttre medel och vår änre förmåga skulle räcka till att uppfylla dessa förbindelser. Ty det var tydligt — och vi kunna icke nog behjerta detta och göra det närvarande för våra samveten — det var klart, att då vi påkallade allmänhetens gåfvor för att hjelpa oss att hjelpa dessa barn, så var det i akt och mening, att de skulle bli verkligen hulpna, hulpna såsom fattigvården allena icke kan hjelpa dem, det vill säga, icke blott nödtorftigt, utan väl försörjda och äfvenså uppfostrade. Det var vår afsigt, det var vårt uttalade löfte. Vårt älskade konungahus, vårt lands allmänhet togo oss på orden, och i rörande tilltro öste de ina gäfvor i våra händer till ett icke ringa belopp. Vi kunna ej nog tacksamt e:känna detta, icke nog allvarligt lägga på våra samveten de plikter, som detta förtroende ålägger oss, så väl mot de barn vi åtagit oss, som mot de ädelsinnade gifvare, som biträdt oss med sina medel. Ty utan dessa, så hade våra egna, årliga bidrag icke röckt långt bland den stora mängden behöfvande, Det var också denna mängd, som, oaktadt de rika bidragen, kommit mårga af oss alt vara bekymrade och tvekande fråga; Hvad förslår det på längden ibland så mänga ! Vi fruktade, alt någon af församlingarne, såsom Katarina och i synnerhet Ladugårdslandet.