Aftonbladet – 22 april 1856, sida 2

10 år förändra tullsatserna på vissa fabrikater och andra varor, en proposition, som dock, enligt hvad man erinrar sig, blef både afstyrkt af konstitutionsutskottet och z?fslagen af alla fyra riksstånden. Samme minister säges också helt nyligen uti den vigtiga frågan om jernvägens sträckning genom Vestergötland hafva ifrigt förordat den s. k. vestra Billingsbanan, men icke desto mindre med sitt namn gifvit verkställighet åt konu gens beslut om fastställandet af den östra, hufvudsakligen tillkommet genom inflytelser utom konseljen. Hvad bevisar nu detta, utan afseende på vår eller någon annans politiska opinion, om icke att konungens nuvarande rådgifvare endast betrakta sig såsom organer för och verkställare af höga befallningar, vägen må bära åt höger eller venster, åt öster eller vester? Ett sådant prisgifvande af den egna öfverty gelsen, gränsande snart sagdt till likgiltighet för den riktning, i hvilken styrelsen föres, kan dock hvarken från det allmänna tänkesättets eller ens å den allenastyrande viljans sida framkalla den aktning för fasthet och sjelfständighet, som man önskade hafva skäl att hysa för de män, hvilka bekläda rådgifvarekallet, än mindre grundlägga det inflytande hos konungen vid ärendenas afgörande, hvarpå en ansvarig minister har rätt att göra anspråk. En följd af ministrarnes behandlande såsom viljelösa tjenare, hvilket blott kan tillskrifvas deras egen svaghet att låta sig så behandlas, blir naturligtvis den, att de betraktas och småningom äfven vänja sig att sjelfve betrakta sig endast såsom ett slags föredragande sekreterare, hvilkas uppgift i bästa fallet är att tillse, det målen expedieras, och att skrifva eller rätta de för sådant ändamål erforderliga koncepter, men utan behof af någon högre och mera kringseende blick, någon mera omfattande förmåga att djupare intränga i ämnet. Det högsta målet blir då — och, vi upprepa det ännu en gång, detta kan ändå anses såsom det jemförelsevis bästa fallet — att så fort som möjligt skilja sig från målen, för att få dessa afskrifne ur diariet. Om de nya författningarne äro bristfälligare än de gamla, eller om de äro så otydliga eller motsägande, att de genast behöfva förklaras, eller till och med så hufvudlösa, att de rent af måste genast återtagas, såsom icke längesedan förhållandet var med en af friherre Palmstjerna utfärdad tullförfattning, hvad behöfver sådant under dessa omständigheter bekymra konungens rådgifvare? Det allmänna föreställningssättet har ju redan börjat vänja sig vid, att det är konungen sjelf, som är allena både styrande och rådande; det är således äfven honom, som missnöjet drabbar. Och detta är en annan frukt af allenastyrandet, som redan borde kännas bitter nog, som blir allt surare, ju mera den mognar, och som man förgäfves söker att att afvärja genom att vid audienser eller eljest nedlåta sig att skjuta skulden på rådgifvarne, sedan man sjelf gjort allt för att nedsätta dem till nollor. Och kasta vi blicken på de förslag af mera omfattande syftning, som blifvit tid efter annan beredda af komiteer, hvilket öde har väl vanligen drabbat dessa? Komitegerna hafva kostat penningar och utarbetat mer eller mindre vidlyftiga betänkanden; men huru ofta har deras arbete ledt till något resultat eller ens till något förslag från regeringens sida? Har icke fastmera inträffat att, sedan de digra handlingarne blifvit tryckta, regeringen vid en påföljande riksdag, utan att ens afgifva något eget yttrande i ämnet eller förråda, att hon sjelf egnat ärendet den ringaste pröfning, kastat dem handlöst på ständerna? Så tillgick dett. ex., för att ej gå längre tillbaka, år 1853 med finanskomitens betänkande. Andra komiteers arbeten begrafvas helt och hållet inom departementen, utan att ens blifva tillgängliga för offentligheten, såsom t. ex. unionskomitens och krigslagskomitens, hvilken senare, om vi minnas rätt, för ett eller annat år sedan upplöstes emedan den tycktes alltför litet böjd för den militära undantagslagstiftningen. Vi vilja här ej tala om de värderika arbetena af lagberedningen; de äro väl af trycket utgifna, men i öfrigt icke vidare bevärdigade med någon uppmärksamhet af justitieministern, som i stället endast sammankallat en ny komite för att åter rifva upp åtskilliga vigtiga delar af lagberedningens förslag. Och den enda frukt af denna senare komitås arbete, som hittills sett dagen såsom handlagd af justitieministern, har varit den nya förordningen om -handelsböcker och handelsräkningar, hvilken befunnits snart sagdt otillämplig! Och hurudana äro väl de åtgärder, som regeringen vidtagit i anledning af de förslag till läroverkens förbättring, hvilka sedan en följd af år blifvit af hvarjehanda komiteer eller revisorer framstälda? Har icke största delen at dessa förslag blifvit lagda till handlingarne, utan att ens veterligen blifva föredragna? — Ser det icke mången gång ut, som om komitåerna endast vore till för att få de ömtåliga frågorna nedlagda? Vid andra tillfällen är man likväl mycket rädd för komiteer till behandlande af frågor, för hvilkas utredande de likväl just företrädesvis vore lämpliga. Så t. ex. när rikets ständer vid förra riksdagen omedelbart hos konungen anhöllo om ett förslag från regeringen till inrättande af ett så kalladt ecklesiastikkollegium eller ett embetsverk, som kunde handlägga och i andra instansen besluta öfver de till ecklesiastikdepartementet hörande ärenden och på hvilket de universitetskanslererne, serafimerordensgillet och sundHhoäslkallaninarm na tillhöranda Sroenden ckullae