Aftonbladet – 22 april 1856, sida 2

Den stackars chevaliern upptäckte ändtiigen ett svagt leende på den sjukes läppar och hans hjerta vidgades af glädje. Under tiden hade munken beredt sig att undersöka såret. Crillon, som önskade förströ den stackars sjuklingen, talade oupphörligt med Pontis och fältskären; men då denne slutat sina kirurgiska förberedelser och ordnade sig till att aftaga förbindningen, kunde den gamle hjelten ej uthärda med sin låtsade likgiltighet, utan tystnade hastigt. Medan brodern med uppmärksamhet undersökte såret, kring hvilket den helande naturen redan börjat sitt beundransvärda arbete, hade några munkar, ditförde af det upprörande skådespelet, sakta öppnat dörren och inträngt i rummet, Fältskären fullbordade, utan att yttra ett enda ord, sitt åliggande, ordnade kuddarne under den sjukes hufvud och ämnade just lemna rummet, då Crillon i sin otålighet hejdade honom för att med ett leende ansigte och sväfvande röst fråga: Han är ju räddad, eller hur ?x Om Gud så vill, svarade munken och lemnade efter detta undvikande svar med en djup bugning rummet. Ni hör det, unge mann, utropade chevalieren och närmade sig Espårances säng, den hederlige munken har sjelf sagt, att ni är räddad. ; Om Gud vill, mumlade Esperance, hvars skarpsinnighet fullkomligt väl uppfattat detta något tvetydiga svar.o Åh, det var jag säker på,, fortsatte Crillon, jag förstår mig på blessyrer, och jag har både sett och sjelf haft mycket värre än den der. I dag skuile kanhända icke mitt gamla skinn motstå dylika påhelsningar, men då man har er ålder, min gode Esperance, är man snart sagdt odödlig. (Forts.)